— 337 —
»Ni reste således allesammans tillbaka igen?» sade jag.
»Ja, vi reste allesammans tillbaka igen», svarade mrs Micawber. »Sedan dess har jag rådgjort med andra grenar av min familj om vad mr Micawber lämpligast borde taga sig till, ty jag påstår, att han måste taga sig någonting till, master Copperfield», sade mrs Micawber i övertygande ton, »eftersom det är klart och tydligt, att en familj av sex personer utom en tjänare icke kan leva av bara luft.»
»Ja, det är nog sant», svarade jag.
»Dessa andra grenar av min familj», fortfor mrs Micawber, »hysa den åsikt, att mr Micawber genast borde vända sin uppmärksamhet på kol.»
»På vad, säger ni?»
»På kol», sade mrs Micawber, »på handel med kol. Vid närmare efterfrågan kom mr Micawber på den tanken, att det i kolhandeln på Medwayfloden möjligen kunde öppna sig en bana för en man med hans talanger. Därför var, såsom mr Micawber mycket riktigt sade, det första steg, som borde tagas, det, att komma och se Medway. Vi kommo även och sågo den. Jag säger ’vi’, master Copperfield, ty jag ska aldrig», sade mrs Micawber helt rörd, »Jag ska aldrig övergiva mr Micawber.»
Jag framstammade min beundran och mitt bifall.
»Vi kommo och sågo Medway», upprepade mrs Micawber. »Min tanke om kolhandeln på denna flod är, att den torde fordra talang, men att den alldeles bestämt fordrar kapital. Talang, det har mr Micawber; kapital däremot, det har mr Micawber inte. Vi sågo, skulle jag tro, större delen av Medway, och detta är min personliga slutsats. Då vi voro så nära Canterbury, var mr Micawber av den åsikten, att det skulle vara obetänksamt att inte fara hit och bese domkyrkan, först och främst på grund av att den var värd att se och vi aldrig hade sett den, och vidare på grund av den stora sannolikheten för att någonting skulle låta höra av sig i en domkyrkostad. Vi ha nu varit här i tre dagar»,
22. — David Copperfield I.
