— 338 —
fortfor mrs Micawber, »utan att någonting ännu låtit höra av sig, och det torde inte överraska er, min bäste master Copperfield, så mycket som det skulle överraska en främling, att höra, att vi för närvarande vänta på en remiss från London för att uppfylla våra pekuniära förbindelser på detta hotell. Intill dess denna remiss ingår», sade mrs Micawber med mycken känsla, »är jag avskuren från mitt hem (jag syftar på våra hyrda rum i Pentonville), från min gosse och min flicka och från mina tvillingar.»
Jag kände det livligaste deltagande med mr och mrs Micawber uti denna deras sorgliga belägenhet och sade det även till mr Micawber, som nu kom tillbaka, varjämte jag tillade, att jag önskade, att jag haft tillräckligt med pengar för att kunna låna dem vad de behövde. Mr Micawbers svar röjde oron i hans sinne.
»Copperfield», sade han och skakade på huvudet, »ni är en trofast vän, men i värsta fall saknar den man, som har en rakattiralj, inte en vän.»
Vid denna förfärliga vink kastade mrs Micawber sina armar om mr Micawbers hals och besvor honom att vara lugn. Han grät, men lugnade sig emellertid, nästan ögonblickligen, så mycket, att han kunde ringa på kyparen och beställa en varm njurpudding och en tallrik räkor till frukost den följande morgonen.
Då jag tog avsked av dem, bådo de mig så enträget att äta middag med dem, innan de reste, att jag icke kunde säga nej, men som jag visste att jag inte kunde komma den följande dagen, eftersom jag hade mycket att göra på eftermiddagen, föreslog mr Micawber, att han under förmiddagens lopp, då han hade en aning om att penningremissen skulle anlända med posten, skulle infinna sig hos doktor Strongs för att bjuda mig till den följande dagen, i fall detta fölle mig lägligt. Följande förmiddag blev jag således utkallad ur klassen och träffade mr Micawber i salen, där han sade mig, att middagen skulle äga rum efter avtal; men då jag frågade honom om penningremissen, tryckte han min hand och försvann.
I det jag tittade ut genom fönstret, förvånade och
