— 340 —
och jag togo en överblick av vår forna bekantskap, varunder vi ännu en gång sålde samtliga lösörena. Där efter föreslog jag mrs Micawbers skål eller sade åtminstone, helt blygsamt: »Om ni tillåter mig, mrs Micawber, vill jag nu ha det nöjet att dricka er skål.» Härpå höll mr Micawber ett lovtal över mrs Micawbers karaktär och sade, att hon ständigt hade varit hans vägledare, filosof och vän, och att han ville uppmana mig, att, då jag komme till giftasvuxna år, gifta mig med en sådan hustru, så framt någon sådan kvinna stod att finna.
Då bålen var tömd, blev mr Micawber ännu mera vänlig och munter. Även mrs Micawber blev mera livad, och vi sjöngo visan: »Den goda gamla tiden.» Då vi kommo till stället: »Här är min hand, min hedersbror», togo vi varandra i hand runt omkring bordet, och då vi sedan kommo till ett ställe i den gamla sängen, som vi rakt icke kunde begripa, kände vi oss djupt rörda.
Med ett ord, jag har aldrig sett någon så i botten glad och jovialisk person som mr Micawber var ända till sista ögonblicket, då jag tog ett hjärtligt avsked av honom och hans älskvärda maka. Följaktligen var jag alls icke förberedd på att klockan sju följande morgon erhålla följande epistel, daterad klockan halv tio på aftonen, eller en fjärdedels timme sedan jag hade lämnat honom:
»Min bäste unge vän!
Tärningen är kastad — allt är förbi. Döljande bekymrens härjningar under en sjuklig mask av munterhet, har jag i afton icke underrättat er om att det icke är något hopp om penningremissen! Under dessa förhållanden, vilka äro lika förödmjukande att bära, som det är förödmjukande att tänka sig och meddela dem, har jag inlöst den pekuniära förbindelse, jag ådragit mig i detta hotell, genom att utfärda en växel, att betala om fjorton dagar från dato i min bostad, Pentonville, London. Då den presenteras, kommer den icke att bli inlöst. Följden är total undergång. Blixten hotar och trädet måste falla.
Låt den olycklige man, som nu talar till er, min bäste Copperfield, bliva er en vårdkas genom ert liv! Han
