ADERTONDE KAPITLET.
En återblick.
Min skoltid! Min tillvaros tysta framglidande — mitt livs osedda, obemärkta framåtskridande från barndom till ungdom! Låt mig, i det jag skådar tillbaka på detta rinnande vatten, nu en torr och av vissna blad fylld strömfåra, tänka efter, om det icke längs utmed bädden finns några märken, med vilkas tillhjälp jag kan draga mig till minnes huru det rann framåt.
Ett ögonblick, och jag intager min plats i domkyrkan, dit vi alla begiva oss varje söndagsmorgon, sedan vi för detta ändamål först samlats i skolan. Den unkna lukten, den sollösa luften, känslan av att världen är utestängd, orgelns brus genom de svarta och vita välvda gallerierna och gångarna — allt detta är vingar, som föra mig tillbaka och hålla mig svävande över dessa dagar i ett drömmande tillstånd av till hälften sömn, till hälften vaka.
Jag är icke längre den nedersta gossen i skolan; jag har på ett par månader flyttat förbi åtskilliga. Primus synes mig likväl ännu vara en mäktig, långt i fjärran boende varelse, vars svindlande höjd är oupphinnelig. Agnes säger »nej» därtill, men jag säger »jo» och invänder, att hon icke har någon aning om vilket förråd av kunskaper som måste ha inhämtats av den underbara varelse, till vars plats hon tror att jag, även jag, svage aspirant, med tiden möjligen skall kunna komma. Han är icke min förtrogne vän och offentlige beskyddare, så som Steerforth var det, men jag hyser den djupaste aktning för honom. I synnerhet är jag nyfiken att veta vad han skall bli när han lämnar doktor Strong och
