— 343 —
huru människosläktet skall bära sig åt för att kunna försvara någon plats mot honom.
Men vem är denna, som nu skymtar fram för min syn? Det är miss Shepherd, som jag älskar.
Miss Shepherd är helpensionär i de ogifta damerna Nettingalls skola. Jag tillber miss Shepherd. Hon är en liten flicka, klädd i spens, med runt ansikte och lockigt linhår. De unga damerna i den Nettingallska skolan komma även i domkyrkan. Jag kan icke se i min psalmbok, ty jag måste se på miss Shepherd. Då korsångarne sjunga, hör jag miss Shepherd. Under kyrkbönen inför jag i tankarna miss Shepherds namn bland den kungliga familjen. Hemma på mitt rum utbrister jag stundom i ett hänryckt utbrott av kärlek: »O, miss Shepherd!»
Under någon tid svävar jag i ovisshet rörande miss Shepherds känslor, men som ödet är mig gynnsamt, träffas vi äntligen i dansskolan. Jag har miss Shepherd till dam. Jag vidrör miss Shepherds handske och känner en skälvning gå uppåt min högra jackärm och ut genom mitt hår. Jag säger icke miss Shepherd någonting ömt, men vi förstå varandra. Miss Shepherd och jag leva endast för att bli förenade.
Jag undrar just varför jag i hemlighet förärar miss Shepherd tolv brasilianska nötter? De äro icke någon kärlekssymbol, de kunna svårligen läggas in i ett paket av någon regelbunden form, de äro svåra att knäcka, aven mellan dörrar, och de äro oljiga, då man knäckt dem, men likväl känner jag, att de äro en passande gåva åt miss Shepherd. Även mjuka kryddskorpor offrar jag åt miss Shepherd och en otalig mängd apelsiner. En gång kysser jag miss Shepherd i kapprummet. Vilken fjusning! Huru stor är icke min smärta och min förtrytelse följande dag, då jag får höra ett kringsmygande rykte, att damerna Nettingall satt miss Shepherd i stocken för att hon går in med tårna!
Men då nu miss Shepherd är mitt livs enda genomgående tanke och drömbild, huru kom jag väl någonsin att bryta med henne? Det kan jag icke begripa. Och
