— 349 —
fullvuxna, till vilket iag någonsin blivit bjuden, och jag känner mig en smula besvärad, ty jag tycks icke höra till någon, och ingen tycks ha någonting att säga mig, undantagandes mr Larkins, som frågar mig hur mina skolkamrater må, vilket han icke behövde göra, eftersom jag icke hade kommit dit för att bli skymfad. Men sedan jag en stund stått i dörröppningen och låtit mina ögon frossa av åsynen av mitt hjärtas gudinna, närmar hon sig mig — hon, den äldsta miss Larkins — och frågar mig helt glatt, om jag dansar.
Jag bugar mig och stammar:
»Med er, miss Larkins.»
»Inte med någon annan?» frågar miss Larkins.
»Jag skulle inte ha något nöje av att dansa med någon annan.»
Miss Larkins skrattar och rodnar (eller jag tror att hon rodnar) och säger:
»Dansen efter den här, ska det bli mig ett nöje.»
Tiden är inne.
»Det är en vals, tror jag», anmärker miss Larkins tveksamt, då jag träder fram och bugar mig. »Valsar ni? I annat fall har kapten Bailey…»
Men jag valsar (och det händelsevis rätt bra, till på köpet), och jag för miss Larkins med mig. Jag tager henne med en sträng min bort från kapten Baileys sida. Jag förmodar, att han känner sig olycklig, men vad frågar jag efter honom? Även jag har varit olycklig. Jag valsar med den äldsta miss Larkins! Jag vet inte var, bland vilka och huru länge. Jag vet endast att jag flyger omkring i rymden med en blå ängel, i ett saligt rus, till dess jag finner mig ensam med henne i ett litet rum, vilande på en soffa. Hon beundrar en blomma i mitt knapphål — en röd camelia japonica, som kostat mig över två kronor. Jag ger henne den och säger:
»Jag begär ett oskattbart pris för den, miss Larkins.»
»Verkligen! Vad är det då?» svarar miss Larkins.
»En av edra blommor, för att gömma den som den girige gommer sitt guld.»
»Ni är en djärv gosse», säger miss Larkins. »Se här.»
