— 350 —
Hon giver mig den och tycks inte vara stött, och jag för den till mina läppar och gömmer den sedan vid mitt bröst. Miss Larkins skrattar, lägger sin arm i min och säger:
»För mig nu tillbaka till kapten Bailey!»
Jag står ännu försjunken i minnet av denna förtjusande tête-à-tête och valsen, då hon kommer tillbaka till mig, ledd av en tarvlig äldre herre, som hela kvällen suttit och spelat whist, och säger:
»Å, se här är min djärve vän! Mr Chestle önskar få göra er bekantskap, mr Copperfield.»
Jag inser genast att han är en vän till familjen och känner mig mycket smickrad.
»Jag beundrar er smak, sir», säger mr Chestle. »Den gör er heder, sir. Jag förmodar, att ni inte synnerligen intresserar er för humle, men jag är själv en tämligen stor humleodlare, och om ni någonsin skulle vilja komma över till vår trakt — trakten av Ashford — och titta in hos oss, så skulle det bli oss ett nöje att behålla er hos oss så länge ni själv behagar.»
Jag tackar mr Chestle varmt, och vi skaka hand med varandra. Jag känner mig såsom i en lycksalig dröm. Jag valsar ännu en gång med miss Larkins — hon säger att jag valsar så väl! Jag går hem i ett obeskrivligt lyckligt tillstånd och valsar hela natten i tankarna, med armen kring min tillbedda gudomlighets blå liv. I flera dagar efteråt är jag försjunken i hänryckta grubblerier, men jag träffar henne varken på gatan eller hemma hos henne, då jag kommer och gör visit. Över denna missräkning tröstar jag mig endast ofullständigt med den heliga panten, den vissnade blomman.
»Trotwood», säger Agnes en dag efter middagen, »vem tror du gifter sig i morgon? Det är någon som du beundrar.»
»Jag vill väl förmoda, att det inte är du, Agnes?»
»Jag!» svarar Agnes och lyfter sitt glada och vänliga ansikte från de noter hon håller på att skriva av! »Hör du på honom, pappa? — Det är den äldsta miss Larkins.»
