— 354 —
»Ja, tant, det finns ingenting i världen som jag hellre skulle önska.»
»Nå ja, det är ju bra», sade min tant, »ty även jag skulle önska det. Men det är naturligt och förståndigt att du skulle önska det, och jag är innerligt övertygad, att allt vad du gör, Trot, alltid ska vara naturligt och förståndigt.»
»Jag hoppas det, tant.»
»Din syster, Betsey Trotwood», sade min tant, »skulle ha blivit en naturligare och förståndigare flicka än det någonsin levat. Du vill ju bli henne värdig, Trot, eller hur?»
»Jag hoppas att jag ska bli värdig er, tant, det ska bli tillräckligt för mig.»
»Det är då en välsignad sak att det stackars kära barnet, din mor, inte lever mera», sade min tant, i det hon betraktade mig med en bifallande blick, »ty i sådant fall skulle hon nu ha varit så fåfäng över sin gosse, att hennes lilla huvud skulle ha blivit alldeles bortkollrat, ifall där hade funnits något att kollra bort.» (Min tant ursäktade varje sin egen svaghet för mig genom att på detta sätt överflytta den på min avlidna mor.) »Det är märkvärdigt, Trotwood, vad du påminner mig om henne!»
»På ett behagligt sätt, vill jag hoppas, tant?» sade jag.
»Han är så lik henne, Dick», sade min tant med starkt eftertryck, »han är så lik henne sådan som hon såg ut den där eftermiddagen, innan hon började att få ont — ja, han är så lik henne, som han kan då han ser på mig ut igenom sina två ögon!»
»Är han verkligen?» sade mr Dick.
»Han är lik David också», sade min tant i bestämd ton.
»Han är mycket lik David!» sade mr Dick.
»Men vad jag önskar att du måtte bli, Trot», återtog min tant — »jag menar inte i fysiskt, utan i moraliskt avseende, ty i det förra avseendet fattas dig intet — det är, att du måtte bli en stark och duktig karl — med beslutsamhet», sade min tant, skakande sin mössa
