— 360 —
nämna. Vad hans lever beträffar», tillade den gamla soldaten helt undergivet, »så gav han naturligtvis den tillspillo i samma ögonblick som han reste.»
»Berättar han allt detta?» frågade mr Wickfield.
»Berättar? Min bäste mr Wickfield», svarade den gamla soldaten, i det hon skakade sitt huvud och sin solfjäder, »ni känner bra litet min stackars Jack Maldon, då ni kan göra en sådan fråga. Berätta? Nej, förr skulle ni få släpa honom efter fyra vilda hästar.»
»Mamma!» sade mrs Strong.
»Min kära Annie», svarade hennes mor, »jag får verkligen en gång för alla be dig, att du inte avbryter mig, undantagandes för att bekräfta vad jag säger. Du vet lika väl som jag att din kusin Jack Maldon förr skulle låta släpa sig efter hur många vilda hästar som helst — varför skulle jag inskränka mig till fyra? Jag vill inte inskränka mig till fyra — nej, efter åtta, sexton, trettiotvå, hellre än han ville yttra något som kunde kullkasta doktorns planer.»
»Wickfields planer!» sade doktorn, i det han tog sig om ansiktet och såg ångerfullt på sin rådgivare. »Det vill säga, våra gemensamma planer för hans bästa. Jag sade själv: utomlands eller hemma.»
»Och jag», tillade mr Wickfield allvarligt, »sade: i utlandet. Jag var anledningen till att han skickades utomlands, och det är jag som bär ansvaret därför.»
»Å, vem talar väl om ansvar?» sade den gamla soldaten. »Allt gjordes ju i den bästa avsikt, min goda mr Wickfield; allt gjordes i den bästa och vänligaste avsikt, det veta vi ju. Men när inte den kära gossen kan leva där, så kan han inte leva där. Och om han inte kan leva där, så dör han hellre än han kullkastar doktorns planer. Jag känner honom», fortfor den gamla soldaten och viftade på sig i ett slags lugn profetisk smärta, »och jag vet, att han hellre vill dö där än han vill kullkasta doktorns planer.»
»Nå ja, men, min bästa mrs Markleham», sade doktorn glatt, »jag hänger inte så fast vid mina planer, att jag inte själv kan kullkasta dem. Om Jack Maldon kom-
