— 368 —
var ännu alltjämt plågsamt medveten om min ungdom, ty ingen visade den ringaste respekt för mig, i det nämligen huspigan var fullkomligt likgiltig för mina åsikter rörande vilket ämne som helst och kyparen var förtrolig mot mig och erbjöd min oerfarenhet sina goda råd.
»Hör nu», sade kyparen i en självbelåten ton, »vad skulle ni vilja ha till middag? Unga herrar tycka i allmänhet om höns; tag en kyckling!»
Jag förklarade för honom, så majestätiskt jag kunde, att jag inte hade någon lust för kyckling.
»Inte?» sade kyparen. »Unga herrar äro vanligen trötta på ox- och fårkött — tag en kalvkotlett!»
Jag gick in på detta förslag, eftersom jag icke var i stånd att hitta på någonting annat.
»Bryr ni er om potatis?» frågade kyparen med ett inställsamt leende och huvudet på sned. »Unga herrar få i allmänhet äta så mycket potatis att de bli ledsna på det.»
Jag befallde honom med min djupaste röst att beställa en kalvkotlett och potatis med tillbehör samt att i skänkrummet höra efter, om där fanns något brev till »Trotwood Copperfield, esquire» — vilket jag mycket väl visste att det icke skulle eller kunde finnas, blott emedan jag tyckte det se så karlavulet ut att synas vänta ett brev.
Han kom snart tillbaka för att säga, att det icke fanns något brev (varöver jag blev mycket förvånad) och för att duka åt mig i en avplankning invid kaminen. Medan han var sysselsatt med detta, frågade han mig vad jag önskade att dricka, och då jag svarade: »En halvbutelj sherry», fruktar jag, att han ansåg det vara ett lämpligt tillfälle att hopsamla denna kvantitet vin av gamla skvättar i botten på åtskilliga små karaffer. Jag hyser denna förmodan, därför att jag, medan jag läste tidningen, såg honom ha mycket brått med att tömma åtskilliga sådana kärl i ett annat, alldeles som en apotekare då han håller på att tillaga en dryck enligt recept. Då vinet kom in, tyckte jag också att det hade en bra fadd och duven smak, och säkert är att det hade flera
