— 369 —
engelska brödsmulor i sig, än man kunde vänta sig av ett utländskt vin i något så när rent tillstånd, men jag var nog blyg att dricka det och icke säga någonting.
Som jag nu befann mig i en angenäm sinnesstämning (varav jag sluter att förgiftning icke alltid är obehaglig vid vissa stadier av denna process), beslöt jag att gå på teatern. Det var Covent Gardenteatern jag valde, och där såg jag, från bakbänken i en fondloge, Julius Cæsar och den nya pantomimen. Att ha alla dessa ädla romare levande framför mig och se dem komma in och gå ut för mitt nöjes skull, i stället för att vara de stränga tuktomästare som de hade varit i skolan, gjorde en högst egen och förtjusande effekt. Men blandningen av verklighet och dikt uti allt vad jag här såg, det inflytande som poesien, ljusen, musiken, åskådarna samt de snabba, häpnadsväckande förändringarna av glänsande och strålande sceneri — allt detta var så bländande och öppnade så obegränsade rymder av förtjusning, att jag, då jag klockan tolv på natten kom ut på den regniga gatan, kände mig som om jag hade kommit från skyarna, där jag i åratal hade fört ett romantiskt liv, ned till en stojande, stänkande, fackelbelyst, paraplyfäktande, hyrvagnsskraltande, galoschklappande, smutsig och ömklig värld.
Jag hade gått ut genom en annan dörr och blev en liten stund stående på gatan, som om jag verkligen hade varit en främling på jorden, men de konsiderationslösa knuffar och puffar, jag erhöll, bragte mig snart åter till mig själv och på vägen tillbaka till hotellet, dit jag begav mig, medan jag ännu en gång i tankarna genomgick de härliga synerna, och där jag, sedan jag hade förtärt några ostron och litet porter, fortfor att sitta och tänka på dem till dess klockan var över ett, med ögonen fästa på brasan i kafferummet.
Jag var så uppfylld av skådespelet och det förflutna — ty jag såg mitt tidigare liv röra sig framåt liksom genom en lysande transparang — att jag icke vet när gegestalten av en vacker, välväxt ung man, klädd med en smakfull, ledig vårdslöshet, som jag har anledning att
24. — David Copperfield. I.
