— 370 —
mycket väl komma ihåg, blev en verklig kroppslig tillvaro för mig. Men jag erinrar mig, att jag hade varit medveten om hans närvaro, utan att jag hade märkt när han trädde in, och att jag därefter fortfarande satt och grubblade vid kaminelden i kafferummet.
Slutligen steg jag upp för att gå och lägga mig, till stor lättnad för den sömnige kyparen, som tycktes ha fått kramp i benen och kastade och slängde och vred dem på alla möjliga konstiga sätt inne i sin lilla skrubb. I det jag gick bort mot dörren, gick jag förbi den person, som hade kommit in, och såg honom tydligt. Jag vände genast om, kom tillbaka och betraktade honom ännu en gång. Han kände icke igen mig, men jag kände igen honom vid första ögonkastet.
Vid ett annat tillfälle skulle jag kanske ha saknat mod eller beslutsamhet att tilltala honom och kanske skjutit upp det till följande dag och kanske för alltid förlorat honom ur sikte, men i min dåvarande sinnesstämning, då intrycket av skådespelet ännu utövade en så livlig verkan på mig, syntes mig det beskydd, han förr hade givit mig, i så hög grad förtjänt av min tacksamhet, och min gamla kärlek till honom genomströmmade mitt bröst så friskt och ofrånkomligt, att jag genast gick fram till honom och sade med högt klappande hjärta:
»Steerforth! Vill du inte tala till mig?»
Han såg upp på mig — alldeles så som han fordom ofta brukade — men jag märkte ej något igenkännande i hans ansikte.
»Jag fruktar att du inte känner igen mig», sade jag.
»Nå, min själ», utbrast han plötsligt, »är det inte lilla Copperfield!»
Jag fattade båda hans händer och kunde icke släppa dem, och om jag icke blygts och fruktat att det möjligen kunde misshaga honom, tror jag att jag skulle ha fallit honom om halsen och gråtit.
»Jag har aldrig, aldrig, aldrig varit så glad! Ack, min goda Steerforth, vad jag känner mig lycklig över att få se dig!»
