— 371 —
»Ja, även jag känner mig mycket glad över att få se dig!» sade han och skakade hjärtligt mina händer. »Seså, Copperfield, gamla gosse, låt inte överväldiga dig!» Emellertid tyckte jag mig märka att han var glad över att se hur glädjen över att träffa honom hade gripit mig.
Jag torkade de tårar, vilka jag, trots alla mina ansträngningar, icke hade kunnat hålla tillbaka, och skrattade tämligen tvunget, varefter vi slogo oss ned vid varandras sida.
»Men hur kommer det till att du är här?» frågade Steerforth och slog mig på axeln.
»Jag har kommit hit i dag med diligensen från Canterbury. Jag har blivit adopterad av en tant i denna del av landet och alldeles nyss avslutat min uppfostran där. Men hur kommer det till att du är här, Steerforth?»
»Jo, ser du, jag är vad man kallar en Oxfordstudent», svarade han, »det vill säga, att jag periodiskt tråkar ihjäl mig där — och jag är nu på väg att besöka min mor. Du ser tusan så hygglig ut, Copperfield, alldeles likadan som du var i forna dagar — det märker jag nu, då jag närmare betraktar dig. Du är inte det ringaste förändrad.»
»Jag kände genast igen dig», sade jag, »men du är mera lätt att komma ihåg.»
Han skrattade medan han hastigt for med handen genom sitt tjocka, knollriga hår och svarade muntert:
»Jo, jag är stadd på en skyldighetsvisit. Min mor bor ett stycke utom staden, och som vägarna äro i ett ohyggligt skick och vårt hus tråkigt nog, stannade jag här i natt, i stället för att fortsätta resan. Jag har inte varit i staden mer än några få timmar, och dem har jag sovit och brummat bort på teatern.»
»Jag har också varit på teatern», sade Jag. »På Covent Garden. Ack, vilket storartat och förtjusande nöje, Steerforth!»
Steerforth skrattade hjärtligt.
»Min kära unga Davy», sade han och klappade mig åter på axeln, »du är då en riktig Daphne! En ängs-
