— 372 —
blomma vid soluppgången kan inte vara mera daggfrisk och oskuldsfull än du. Även jag var på Covent Garden, en värre smörja har jag aldrig sett. — Hallå, ni, sir!»
Dessa sista ord ställdes till kyparen, som på avstånd hade lagt noga märke till värt igenkännande och nu trädde fram helt ödmjukt och vördnadsfullt.
»Var har ni gjort av min vän, mr Copperfield?» sade Steerforth.
»Ursäkta, sir…?»
»Var sover han? Var är hans rum? Nu förstår ni ju vad jag menar?»
»Ja, vasserra, sir!» sade kyparen med en inställsam min. Mr Copperfield bor för närvarande i fyrtiofyran, sir!»
»Vad tusan menar ni med att stoppa min vän Copperfield in i en liten skrubb över ett stall?» utbrast Steerforth.
»Ja, se, vi trodde inte att mr Copperfield var så noga», sade kyparen i samma ödmjuka ton som förut. »Vi kunna låta mr Copperfield få sjuttiotvåan, sir, ifall han hellre skulle vilja ha den. Rummet närmast ert.»
»Naturligtvis vill han hellre ha det», sade Steerforth. »Ställ om det nu genast!»
Kyparen avlägsnade sig ögonblickligen för att besörja flyttningen. Steerforth, vilken hade mycket roligt åt att man hade hyst in mig i fyrtiofyran, skrattade och klappade mig åter på axeln och bjöd mig att frukostera med honom följande morgon klockan tio — en bjudning som jag kände mig helt lycklig och stolt över att antaga. Som det nu var tämligen sent, togo vi våra ljus och gingo upp till andra våningen, där vi vid hans dörr togo ett hjärtligt godnatt av varandra och där jag fann mitt nya rum vida bättre än mitt gamla, emedan det icke alls kändes fuktigt och innehöll en ofantlig fyrstolpig säng, som rent av såg ut som ett litet herresäte. Här, bland kuddar, som varit tillräckliga för sex, somnade jag snart i ett lycksaligt tillstånd och drömde om det gamla Rom, Steerforth och vänskap, till dess de tidiga morgondiligenserna, som skramlade ut genom portvalvet där nere, kommo mig att drömma om åska och gudarna.
