TJUGONDE KAPITLET.
Steerforths hem.
Då städerskan följande morgon klockan åtta knackade på min dörr och underrättade mig om att mitt rakvatten stod där utanför, kände jag bittert, att jag icke behövde det och rodnade där jag låg i min säng. Misstanken om att hon till på köpet hade skrattat, då hon sade det, förföljde mig hela tiden under det jag klädde på mig och gav mig, det kände jag tydligt, ett visst ömkligt och brottsligt utseende när jag smög mig förbi henne i trappan för att gå ned till frukosten. Ja, jag var till den grad plågsamt medveten av att jag var yngre än jag skulle ha önskat, att jag för en god stund icke kunde förmå mig att under förhandenvarande obehagliga omständigheter alls gå förbi henne, utan, då jag hörde henne sopa där nere, stannade och tittade ut genom fönstret på konung Karls ryttarstaty, som omgavs av en hel klunga hyrvagnar och tog sig allt annat än kunglig ut i duggregnet och den mörkbruna dimman, till dess kyparen kom och underrättade mig om att den andra herrn väntade på mig där nere.
Det var icke i kafferummet jag fann Steerforth, utan i ett trevligt enskilt rum med röda gardiner och en turkisk matta, där en munter brasa flammade och en god, varm frukost blev framsatt på ett med en ren duk belagt bord, och där en livlig miniatyrbild av rummet, elden, frukosten, Steerforth och alltsammans lyste i den lilla runda spegeln ovanför skänkbordet. I början kände jag mig litet blyg och förlägen, då jag såg Steerforth så lugn, så elegant och mig i alla avseenden (åldern däribland inberäknad) så överlägsen, men det lediga och obesvärade sätt, varpå han beskyddade mig, av-
