Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/40

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 36 ―

min mor och skrattade och dolde sitt ansikte. »Sådana narrar! Inte sant? Hör nu, Davy…»

»Ja, mamma.»

»Säg det inte till Peggotty. Hon kunde kanske bli ond på dem. Jag är själv förskräckligt ond på dem, men jag såg helst att Peggotty inte finge veta någonting.»

Jag lovade naturligtvis att tiga, och vi kysste varandra mångfaldiga gånger, och jag somnade snart.

Så lång tid efteråt, som det nu är, förekommer det mig som om det var dagen därpå som Peggotty kom fram med det överraskande och äventyrliga förslag, som jag nu går att omtala, men det var sannolikt vid pass två månader senare.

Medan vi en afton, då min mor var ute som vanligt, sutto som vanligt i sällskap med stickstrumpan och alnmåttet, vaxbiten, asken med Sankt Paulskyrkan på locket samt krokodilerna, sade Peggotty i smekande ton, sedan hon flera gånger sett på mig och öppnat munnen, liksom för att tala, men utan att göra det (något som jag endast tog för en gäspning och som i annat fall skulle ha skrämt mig):

»Hör nu, master Davy, skulle ni inte ha lust att följa med mig till min bror i Yarmouth på en fjorton dagar? Skulle inte det vara roligt?»

»Är din bror en hygglig karl, Peggotty?» frågade jag innan jag svarade.

»Å, han är en sådan hygglig karl!» utbrast Peggotty och sträckte upp händerna. »Och så är där havet och båtarna och skeppen och fiskarna och stranden och så Am att leka med.»

Peggotty menade sin brorson Ham, som jag omtalat i första kapitlet, men hon talade om honom som en bit ur engelska grammatiken.[1]

  1. Peggotty hade, såsom i allmänhet det lägre engelska folket, den lilla ovanan att taga bort ”h” där det skulle stå och lägga till det där det icke skulle stå. I stället för Ham, blev det därför Am, som är första person sing. presens av verbet to be och således kan kallas en bit ur engelska grammatiken.