— 395 —
»Jo, pappa», svarade Minni. »Säg aldrig att jag har nedsatt henne!»
»Det är bra», sade mr Omer. »Det är rätt och galant. Och så, min unge herre», tillade han, sedan han ännu ett ögonblick gnidit sin haka, »för att ni inte ska säga att jag är lika lång i talet som jag är kort till andedräkten, så tror jag att det är alltsammans.»
Som de hade talat i en dämpad ton, medan de talade om Emili, tvivlade jag icke på att hon var i närheten, och då jag nu frågade, om det förhöll sig så, bekräftade mr Omer detta med en nick bort mot dörren till bodkammaren. Min hastiga fråga, om jag finge titta in, besvarades med en oinskränkt tillåtelse, och då jag tittade in genom rutan, fick jag se henne sitta vid sitt arbete. Jag såg henne, den allra sötaste lilla varelse, med dessa samma klara blå ögon, som hade sett in i mitt barnsliga hjärta, med ett leende uttryck vända mot ett annat av Minnis barn, som lekte bredvid henne, med tillräckligt mycket egensinne i sitt strålande anlete för att rättfärdiga vad jag hade hört, med mycket av den gamla nyckfulla skyggheten lurande däri, men utan något uttryck i de vackra dragen, som tydde på annat än att hon var god och lycklig och befann sig på en god och lycklig vana.
Den där melodien från den andra sidan av gården, som aldrig tycktes ha upphört — ack, det var den melodi, som heller aldrig upphör! — ljöd sakta hela tiden.
»Har ni inte lust att gå in och tala med henne?» sade mr Omer. »Gå in och tala med henne, sir; gör er hemmastadd!»
Jag var emellertid för blyg därtill; jag var rädd för att göra henne och icke mindre rädd för att göra mig själv brydd, men jag tog reda på tiden, då hon gick hem om aftonen, för att vårt besök skulle bestämmas därefter, och så tog jag avsked av mr Omer, hans vackra dotter och hennes små barn och begav mig åstad till min kära gamla Peggottys hem.
Där stod hon i det med tegelstensgolv försedda köket och kokade middagen. I samma ögonblick som jag knac-
