― 37 ―
Jag blev helt förtjust över hennes lista på nöjena och svarade, att det verkligen skulle vara bra roligt; men vad skulle väl mamma säga?
»Å, är det inte något annat än det», sade Peggotty och såg mig ivrigt in i ansiktet, »så vill jag hålla vad om att hon låter oss fara. Om ni vill, så ska' jag fråga henne så snart hon kommer hem. Det blir nog bra.»
»Men vad ska' hon göra medan vi äro borta?» sade jag och lade mina små armbågar på bordet för att diskutera denna fråga. »Hon kan väl inte bo här ensammen.»
Om det var ett hål på strumphälen, vilket Peggotty nu helt plötsligt började att titta efter, så måste det ha varit ett mycket litet, som icke var värt att laga.
»Hon kan väl inte bo ensam här, säger jag, Peggotty.»
»Å, bevars!» sade Peggotty och såg omsider åter upp på mig. »Vet ni inte det? Hon flyttar till mrs Grayper på en fjorton dagar. Mrs Grayper tänker ha en hel hop främmande hos sig.»
Ja, om så var, så var jag mycket villig att resa.
Jag väntade med största otålighet till dess min mor kom hem från mrs Grayper — denna var nämligen den förut omnämnda grannen — för att få veta om vi kunde få lov att verkställa denna stora plan. Utan att bli på långt när så överraskad som jag hade väntat, gick min mor villigt in därpå, och allt blev avtalat denna afton, och det skulle betalas för min kost och bostad under min vistelse hos Peggottys familj.
Dagen för vår avresa kom snart. Den var utsatt så tidigt, att den kom snart till och med för mig, som levde i en feberaktig väntan och till hälften fruktade, att en jordbävning, ett eldsprutande berg eller någon annan stor naturrevolution skulle lägga hinder i vägen för vår resa. Vi skulle fara med en förman, som reste på förmiddagen efter frukosten. Jag skulle velat giva vad som helst, om jag hade vågat lägga mig påklädd på säneen och sova med hatt och kängor på mig.
Ehuru jag berättar det på ett så lätt sätt, känner jag
