TREDJE KAPITLET.
Jag upplever en förändring.
Formannens häst var den lataste häst i världen, vill jag hoppas, och lufsade framåt med lutande huvud, alldeles som om det roade honom att låta de personer vänta, till vilka paketen voro adresserade; ja, jag inbillade mig till och med, att han allt emellanåt skrattade i magen helt högt vid denna tanke; men forbonden sade, att han endast var besvärad av hosta.
Formannen hade ett egendomligt sätt att hänga med huvudet, alldeles som hans häst, och lutade sig sömnigt framåt medan han körde, med en arm stödd mot vartdera knäet. Jag säger »körde», ehuru det föreföll mig som om vagnen skulle ha kommit lika väl till Yarmouth utan honom, efter som hästen gjorde alltsammans, och vad det beträffar att språka, så kunde han ingenting annat än vissla.
Peggotty hade i sitt knä en korg med förfriskningar, som mycket väl kunnat räcka åt oss, även om vi hade rest till London med samma befordringsmedel. Vi åto och sovo en hel hop. Peggotty sov alltid med hakan på handtaget av korgen, vilket hon aldrig släppte; och om jag icke själv hade hört det, skulle jag aldrig ha trott, att en värnlös kvinna kunde snarka så förskräckligt.
Vi gjorde så många omvägar upp och ned för häckvägar och höllo så länge på med att avlämna en säng på ett värdshus och med att göra besök på andra ställen, att jag var alldeles trött däråt och blev mycket glad då vi kommo i sikte av Yarmouth. Jag tyckte att det såg något blött och pjaskigt ut, då jag såg bort mot den stora, enformiga slätt, som låg på andra sidan av floden, och jag kunde icke låta bli att undra över hur någon del
