― 40 ―
av jorden kunde vara så flat, ifall den verkligen var så rund som min geografi sade. Men så kom jag att tänka på att Yarmouth möjligen låg vid en av polerna, varigenom saken kunde förklaras.
Då vi kommo litet närmare och sågo hela trakten ligga i en jämn, låg linje under himmelen, gav jag Peggotty en vink om att en jordhög eller dylikt icke skulle ha skämt utsikten, och att det skulle ha varit vackrare, om landet hade varit litet mera avskilt från havet och om staden och vattnet icke hade varit så där hoprörda, som skorpor i te. Men Peggotty svarade med större eftertryck än vanligt, att vi måste taga sakerna sådana vi finna dem, och att hon för sin del var stolt över att kalla sig en Yarmouthsill.
Då vi kommo in på gatan (vilket var någonting ovanligt för mig) och fingo känna lukten av fisken, becket, drevet och tjäran och sågo matroserna vandra omkring och kärrorna skralta upp och ned över stenläggningen, kände jag att jag hade varit orättvis mot ett så livligt ställe och sade det till Peggotty, som med stort välbehag hörde mina glädjeyttringar och berättade mig, att det var en välbekant sak — förmodligen för dem som hade den lyckan att vara födda sillar — att Yarmouth i det hela taget var det vackraste ställe i världen.
»Se där är min Am!» ropade Peggotty. »Han har minsann blivit så stor, att jag så när inte hade känt igen honom.»
Ham väntade verkligen på oss vid värdshuset och frågade mig, likt en gammal bekant, huru jag mådde. I början tyckte jag icke att jag kände honom lika mycket som han kände mig, eftersom han icke hade varit i vårt hus sedan den kväll då jag blev född, och han naturligtvis låg över mig i det avseendet; men vårt förtroliga förhållande befrämjades betydligt av att han tog mig på ryggen för att bära mig hem. Han var nu en grov, stark karl om tre alnar och tjock och bredaxlad i proportion därefter, men hade ett enfaldigt gossansikte och ljust, lockigt hår, varigenom han fick ett visst får-
