— 426 —
vilket släkte av bedragare vi äro i allmänhet, och jag visade er spintet av furstens naglar för att bevisa det. Furstens naglar gagna mig mera i enskilda, gentila familjer, än alla mina talanger tillsammantagna. Jag bär dem alltid med mig. De äro min bästa rekommendation. Om miss Mowcher klipper furstens naglar, måste hon heta duga. Jag ger bort dem åt de unga damerna. De sätta dem i sina album, tror Jag. Ha, ha, ha! Hela samhällssystemet (såsom herrarna säga, då de hålla tal i parlamentet) är på min ära ett system av furstens naglar!» sade denna den minsta av alla kvinnor, i det hon sökte att lägga sina små armstumpar i kors och nickade med sitt stora huvud.
Steerforth skrattade hjärtligt, och detsamma gjorde jag, medan miss Moweher hela tiden skakade på huvudet (som låg mycket på sned) och bligade uppåt med det ena ögat och blinkade med det andra.
»Seså, seså!» sade hon, slog sig på sina små knän och reste sig upp. »Det här är inte affärer. Kom, Steerforth, och låt oss utforska polartrakterna och få ett slut på det här!»
Därefter utvalde hon två eller tre av sina små verktyg samt en liten flaska och frågade till min förvåning, om bordet kunde bära henne. På Steerforths jakande svar sköt hon en stol fram till det och klättrade ganska ledigt upp på det, sedan hon bett om hjälp av min hand.
»Om någon av er såg mina fotknölar», sade hon, då hon lyckligt och väl hade kommit upp i höjden, »så tala om det, och jag går hem och tar livet av mig.»
»Jag gjorde det inte», sade Steerforth.
»Inte jag heller!» förklarade jag.
»Nåväl då», ropade miss Mowcher, »jag ska gå in på att leva. Seså, gåsen min, kom till din söta vän och låt plocka dig!»
Detta var en uppmaning till Steerforth att anförtro sig åt hennes händer, varför han också satte sig ned, med ryggen mot bordet och med sitt skrattande ansikte vänt mot mig, och underkastade sitt huvud hennes inspektion, tydligen endast och allenast för vårt nöjes skull. Att se
