— 427 —
miss Mowcher stå över honom och betrakta hans rika svall av brunt hår genom ett stort runt förstoringsglas, som hon tog upp ur fickan, var ett högst överraskande skådespel.
»Jo, ni är mig just en snygg pojke!» sade miss Mowcher efter en kort undersökning. »Ni skulle inom tolv månader bli lika skallig uppe i hjässan som en munk, om inte jag vore. Vänta ett ögonblick, min unga vän, så ska vi ge er en polering, som ska bevara edra lockar för de nästa tio åren!»
Därmed hällde hon något av innehållet i den lilla flaskan på en av de små yllelapparna och började, sedan hon meddelat en av de små borstarna något av detta preparats kraft, att gnida och skrapa med båda händerna uppe i Steerforths hjässa på det ivrigaste sätt jag någonsin skådat, medan hon under hela tiden fortfor att prata.
»Vi ha till exempel Charley Pyegrave, hertigens son», sade hon. »Ni känner ju Charley?» tillade hon och tittade fram in i hans ansikte.
»Något litet», sade Steerforth.
»Vilken man han är! Se det är polisonger, det! Vad Charleys ben beträffar, skulle de trotsa all jämförelse, bara de vore makar, men det äro de inte. Kan ni tänka er att han försökte bärga sig utan mig — och det vid livgardet till på köpet!»
»Han måste ha varit riktigt galen!» sade Steerforth.
»Ja, så kan man tycka. Emellertid försökte han det, han må nu ha varit galen eller klok», genmälde miss Mowcher. »Vad gör han väl annat än går in i en parfymbod och ber att få köpa en flaska Madagaskaressens!»
»Gör Charley?» sade Steerforth.
»Ja, det gör han. Men de hade inte någon Madagaskaressens.»
»Vad är det för slag? Är det någonting att dricka?» frågade Steerforth.
»Att dricka?» svarade miss Mowcher, i det hon stannade för att giva honom ett slag på kinden. »Att plåstra
