— 430 —
rade därför med större allvar än någon av oss hittills hade använt:
»Hon är lika dygdig som hon är vacker. Hon är förlovad med en mycket hederlig och förtjänt man ur hennes egen samhällsklass. Jag högaktar henne för hennes goda förstånd, lika mycket som jag beundrar henne för hennes vackra utseende!»
»Bra talat!» ropade Steerforth. »Hör, hör, hör! Jag ska nu släcka denna lilla Fatimas nyfikenhet, min kära Daphne, genom att inte lämna henne någonting övrigt att gissa på. Hon är för närvarande i lära, miss Mowcher, anställd hos Omer och Joram, hattstofferare, modehandlare och så vidare, här i staden. Märk väl — Omer och Joram. Den där förlovningen, som min vän talade om, är med hennes kusin, och dennes förnamn är Ham, och hans tillnamn är Peggotty, och till yrket är han båtbyggare, och hans vistelseort är ävenledes här i staden. Hon bor hos en anförvant; förnamnet okänt, tillnamnet Peggotty, yrket är fiske, och vistelseorten ävenledes här i staden. Hon är den vackraste och mest intagande lilla fé i hela världen. Jag beundrar henne — i likhet med min vän — utomordentligt. Om jag inte därmed kunde synas nedsätta hennes tillkommande, vilket jag vet att min vän här inte skulle tycka om, så skulle jag tillägga, att det förekommer mig som om hon kastade bort sig, att jag är övertygad om att hon kunde göra ett bättre val, och att jag svär på att hon är född till en fin dam.»
Till dessa ord, som yttrades mycket långsamt och tydligt, lyssnade miss Mowcher med huvudet på sned och ögat i luften, som om hon ännu tittade efter det där svaret. Då han slutade, blev hon ögonblickligen livlig igen och pratade med förvånande munvighet.
»Å, och detta är alltsammans, vasa?» utbrast hon, i det hon jämnade hans polisonger med en liten rastlös sax, som gick blänkande omkring hans huvud i alla riktningar. »Bra! mycket bra! Riktigt en lång historia och borde sluta med ’och de levde allt sedan lyckliga och nöjda’ — inte sant? Hur heter den där pantleken nu
