— 431 —
igen? Jag älskar min älskling med ett E, därför att hon är englalik, och jag hatar henne med ett E, därför att hon är englalik, och jag hatar henne med ett E, därför att hon är edligt bunden vid en annan. Jag förde henne till värdshuset Engeln och bjöd henne på en enlevering: hennes namn är Emili, och hon bor i England. Ha, ha, ha! Mr Copperfield, är jag inte flaxig?»
I det hon endast såg på mig med en ytterligt slug blick och utan att vänta på svar, fortfor hon i samma andetag:
»Seså, om någonsin någon tjuvpojke blivit putsad och friserad till fullkomlighet, så är det ni, Steerforth. Om jag förstår mig på någon huvudknopp i världen, så är det er. Hör ni mig, när jag säger er det, min älskling? Jag förstår er!» — härvid tittade hon ned i hans ansikte. »Se så, nu kan ni knalla er av (som vi säga vid hovet), och om mr Copperfield vill ta plats, så ska jag operera honom.»
»Vad säger du, Daphne?» frågade Steerforth skrattande och lämnade sin stol. »Vill du bli förbättrad?»
»Jag tackar så mycket, miss Mowcher, inte i afton.»
»Säg inte nej», genmälde den lilla kvinnan, i det hon betraktade mig med en kännares min. »Ska det inte vara en liten bit mera ögonbryn?»
»Jag tackar så mycket», svarade jag — »en annan gång.»
»En halv fjärndels tum närmare tinningen», sade miss Mowcher. »Det går på fjorton dagar.»
»Nej, jag tackar, inte för närvarande.»
»Å, kör till för en liten bit!» envisades hon. »Inte? Nå, så låt oss då sätta upp stommen till ett par polisonger. Kom!»
Jag kunde icke låta bli att rodna, i det jag nekade, ty jag kände att vi nu rörde vid min svaga punkt, men då miss Mowcher märkte att jag för ögonblicket icke var benägen att mottaga någon försköning som låg inom området för hennes konst, och att jag för tillfället var stålsatt mot frestelserna av den lilla flaska, som hon höll upp framför sitt ena öga för att giva kraft åt sin över-
