— 432 —
talningsgåva, sade hon, att vi en annan gång och det snart skulle gripa verket an samt anhöll om bistånd av min hand för att kunna hoppa ned från sin upphöjda ståndpunkt. Sålunda biträdd, hoppade hon ned mycket vigt och började binda in sin dubbelhaka i sin hatt.
»Honoraret», sade Steerforth, »är…»
»Fem krischor», svarade miss Mowcher, »och ett smörpris är det, min kyckling. Är jag inte flaxig, mr Copperfield?»
Jag svarade artigt: »Inte det ringaste», men tänkte för mig själv, att hon verkligen var det, då hon med en taskspelares färdighet kastade de båda halvkronorna upp i luften, fångade dem i flykten, släppte ned dem i sin ficka och gav denna ett ljudligt slag.
»Det här är magasinet!» anmärkte miss Mowcher, då hon åter stod vid stolen och lade in i påsen den samling av diverse småsaker som hon hade tagit upp därur. »Har jag alla mina verktyg? Det tycks så. Det går inte an att göra som långa Ned Beadwood, när han fördes till kyrkan för att ’gifta sig med någon’, som han sade, men lämnade bruden hemma. Ha, ha, ha! En inpiskad kanalje, den Ned, men lustig! Jag vet att jag nu kommer att krossa edra hjärtan, men jag är tvungen att lämna er. Ni måste samla hela ert mod och söka att bära det. Farväl, mr Copperfield! Farväl med er, min gubbe lilla! Vad jag har pratat! Det är alltsammans ert fel, edra skalkar! ’Bob svor!’ som engelsman sa' i stället för bon soir, när han började tala franska, och tyckte att det lät så likt engelskan. ’Bob svor’, mina småttingar!»
Med påsen slängd över armen och pratande och sladdrande under det hon vankade av, vankade hon bort till dörren; där stannade hon för att fråga, om hon skulle lämna oss en lock av sitt hår.
»Är jag inte flaxig?» tillade hon såsom en kommentar till detta anbud och avlägsnade sig därefter med fingret på näsan.
Steerforth skrattade till den grad, att jag icke kunde låta bli att skratta med, ehuru jag icke är säker om att jag skulle hå gjort det utan denna anledning. Då vi hade
