— 434 —
Då jag hörde dessa ord, började ett ljus att falla på den gestalt, som jag hade sett följa dem för några timmar sedan.
»Det är en fattig stackare, master Davy», sade Ham, »som är trampad under fötterna av hela staden — gata upp och gata ned. Kyrkogårdsmullen gömmer ej någon som folk skyr mera än henne.»
»Såg jag henne inte på sandrevlarna, Ham, sedan vi hade mötts?»
»Hållande oss i sikte?» sade Ham. »Det är mycket möjligt att ni gjorde det, fastän jag inte visste att hon var där, sir. Kort efteråt smög hon sig fram under Emilis lilla fönster, där hon såg ljus lysa, och viskade: ’Emili, Emili! För Guds skull ha en kvinnas hjärta emot mig! Jag var en gång lik dig!’ Det där var högtidliga ord för henne att höra, master Davy.»
»Ja, det var det verkligen, Ham. Nå, vad gjorde Emili?»
»Jo, Emili svarade som så: ’Martha’, säger hon, ’är det du? Ack, Martha, kan det vara du?’ — ty de hade suttit och arbetat tillsammans mången god dag hos mr Omers.»
»Nu kommer jag ihåg henne!» utbrast jag, i det jag erinrade mig en av de två flickor, som jag hade sett då jag första gången kom dit.
»Martha Endell», sade Ham. »Två eller tre år äldre än Emili, men var tillsammans med henne i skolan.»
»Jag har aldrig förr hört hennes namn», sade jag. »Men jag vill inte avbryta er.»
»Åh, vad den saken anbelangar, master Davy», svarade Ham, »så är nästan alltsammans sagt i de där orden: ’Emili, Emili, för Guds skull ha en kvinnas hjärta emot mig! Jag var en gång lik dig!’ Hon önskade att få tala med Emili; men hon kunde inte tala med henne där, för hennes kära morbror var hemma, och han skulle inte vilja — nej, master Davy», sade Ham mycket allvarligt, »så god och ömhjärtad han är, skulle han inte kunna se dem båda tillsammans, inte för alla skatter som ligga på havsbotten.»