Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/45

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 41 ―

aktigt utseende. Han var klädd i en buldanströja och ett par så styva sjömansbyxor, att de mycket väl hade kunnat stå för sig själva, utan några ben i dem, och man kunde egentligen icke säga, att han hade en hatt, utan att han, som en gammal byggning, var täckt överst med någonting beckigt.

I det Ham nu sålunda bar mig på ryggen och en oss tillhörig liten låda under armen, och Peggotty bar vår andra lilla låda, togo vi av nedåt några med spånor och sandhögar beströdda gränder och kommo förbi gasverk, repslagarebanor, båtbyggareverkstäder, skeppsvarv, kalfatringsvarv, takelmästares vindar, smedjor och en hel hop dylika ställen, till dess vi kommo ut på den enformiga slätt jag redan sett på avstånd. Nu sade Ham:

»Där ligger vårt hus, master Davy.»

Jag såg mig omkring åt alla häll så långt min blick kunde nå fram över öknen och ned mot havet och floden, men något hus kunde jag icke upptäcka. Ett litet stycke bort låg en svart barkass eller någon annan utlevad båt högt och torrt uppe på land, och ett järnrör stack upp ur den, i stället för skorsten, och rökte mycket trevligt; men någonting annat, som hade någon avlägsen likhet med en byggnad, var jag icke i stånd att upptäcka.

»Det är väl inte det där?» sade jag. »Den där tingesten, som ser ut som ett fartyg?»

»Jo, det är det, master Davy.»

Om det än hade varit Aladdins palats med fågeln Rocks ägg och alltsammans, tror jag knappast att jag kunnat bli mera förtjust över den romantiska idén att bo där. En trevlig dörr var anbragt på sidan, och det hade ett tak och några små fönster; men det underbart förtrollande hos det var, att det var en verklig båt, som utan tvivel hade varit många hundra gånger på sjön och aldrig varit bestämd att bebos på landbacken. Det var detta som gjorde den så fängslande för mig. Om den någonsin hade varit bestämd att bebos, skulle jag kanske ha funnit den liten eller obekväm