— 442 —
»Det kan jag just inte säga; ja, för att säga sanningen, är jag rädd att jag glömt det.»
»Nå ja, så se dig om nu och inhämta vad du försummat», sade Steerforth. »Se till höger, och du ska se ett flackt landskap med en hel hop moras; se till vänster, så får du se detsamma. Se rakt fram, och du ska inte upptäcka någon skillnad; se bakom dig, och skådespelet upprepas.»
Jag skrattade och svarade, att jag icke såg något passande levnadsyrke i hela utsikten, vilket kanske berodde på dess flackhet.
»Vad yttrar vår tant om saken?» frågade Steerforth, i det han kastade en blick på brevet, som jag höll i handen. »Gör hon något förslag?»
»Ja», svarade jag, »hon frågar mig, om jag tror att jag har lust för att bli proctor. Vad tror du om den saken?»
»Ja, jag vet inte», svarade Steerforth kallt. »Du kan lika gärna bli det som något annat, förmodar jag.»
Jag kunde icke låta bli att åter skratta åt att han så där skar alla sysslor och yrken över en kam, och jag sade honom det.
»Vad är en proctor, Steerforth?» sade jag.
»Jo, han är så att säga på en gång munk och advokat. Han är vid några gamla föråldrade domstolar i Doctors’ Commons — en gammal lättjefull vrå nära S:t Pauls kyrkogård — detsamma som sakförarna äro vid de civila domstolarna. Han är en ämbetsman, vars tillvaro enligt tingens naturliga ordning skulle ha varit förbi för ett par hundra år sedan. Men jag kan bäst säga dig vad han är genom att säga dig vad Doctors’ Commons är. Det är ett litet avsides ställe, där man dömer i så kallade andliga mål och gör allehanda hokus pokus med föråldrade gamla vidunder till parlamentsakter, om vilka tre fjärdedelar av världen inte äga någon kunskap och som den fjärde fjärdedelen antar ha blivit uppgrävda i fossilt tillstånd i Edvardarnes dagar. Det är ett ställe som har ett urgammalt monopol på processer rörande folks testamenten och giftermål samt tvister om skepp och båtar.»
»Ah, prat, Steerforth!» utbrast jag. »Du vill väl inte
