— 447 —
»Ja, bästa tant», sade jag och drog min stol närmare hennes, »det är just det som gör mig orolig. Det är ju en stor summa pengar. Ni har kostat rätt betydligt på min uppfostran och har alltid varit så frikostig emot mig som det varit möjligt att vara. Ni har varit det förkroppsligade ädelmodet. Utan tvivel finns det åtskilliga vägar på vilka jag kan börja livet nästan utan några kostnader och likväl börja med gott hopp om att komma fram där med flit och ansträngning. Är ni säker om att det inte vore bättre att försöka en sådan bana? Är ni säker om att ni kan undvara en sådan summa och att det är välbetänkt att ge ut den på sådant sätt? Jag ber er endast betänka detta, min andra mor. Är ni säker på den där saken?»
Min tant åt först upp det stycke rostat bröd, varmed hon var sysselsatt, medan hon hela tiden såg mig rakt i ansiktet, och svarade därefter, sedan hon satt sitt glas på kaminfrisen och korsat händerna ovanpå sin uppvikta klänning:
»Trot, mitt kära barn, om jag har något syfte i livet, så består det i att sörja för att du måtte bli en god, förständig och lycklig människa. Det har jag nu en gång föresatt mig — och på samma sätt är det även med Dick. Jag skulle just önska att vissa personer finge höra Dicks yttrande i detta ämne. Det skarpsinniga däri är verkligen förvånande. Men ingen känner den karlens förståndsgåvor, utom jag själv.»
Hon tystnade ett ögonblick för att taga min hand mellan sina och fortfor därefter:
»Det tjänar till intet, Trot, att återkalla det förflutna, så vida det inte utövar något inflytande på det närvarande. Jag borde kanske ha visat mig som bättre vän mot din stackars far och kanske även mot din stackars mor, till och med sedan din syster Betsey Trotwood besvek min väntan. Då du kom till mig såsom en liten förrymd gosse, dammig och illa medfaren, tänkte jag kanske så. Från den tiden ända till nu har du ständigt gjort mig heder, Trot, och varit mig en stolthet och ett nöje. Ingen annan har något anspråk på min förmö-
