— 448 —
genhet; åtminstone» — här tvekade hon till min överraskning och såg förvirrad ut — »nej, ingen annan har något anspråk på min förmögenhet — och du är mitt adopterade barn. Var endast ett kärleksfullt barn emot mig på mina gamla dagar och överse med mina nycker och fantasier, så ska du göra mera för en gammal gumma, vars levnads vår inte var så lycklig eller försonande som den kanske kunde ha varit, än denna gamla gumma någonsin gjort för dig.»
Detta var första gången jag hörde min tant vidröra sin tidigare historia. Det låg någonting storsinnat i det lugna sätt varpå hon upptog och åter lämnade detta ämne, som skulle ha ökat min aktning och kärlek för henne, om någonting hade kunnat det.
»Allt är nu klart och tydligt oss emellan, Trot», sade min tant, »och vi behöva inte vidare tala därom. Ge mig nu en kyss, och så gå vi i morgon efter frukosten till Doctors’ Commons.»
Vi språkade ännu en god stund tillsammans vid brasan, innan vi gingo till vila. Jag sov uti ett rum i samma våning som min tant och blev en smula störd under natten av att hon knackade på min dörr, så ofta hon blev uppskrämd av något avlägset ljud av hyrvagnar eller torgkärror, och frågade mig, »om jag hörde sprutorna?» Men fram emot morgonen sov hon bättre och lät mig även få göra det.
Ungefär vid tolvtiden begåvo vi oss av till herrar Spenlow och Jorkins’ kontor i Doctors’ Commons. Min tant, som även hyste den allmänna åsikten rörande London, att varenda karl hon såg var en ficktjuv, gav mig sin börs att förvara åt henne, i vilken börs låg tio guinéer och litet silvermynt.
Vi stannade ett ögonblick vid leksaksboden vid Fleet Street för att se Sankt Dunstans jättar slå på klockorna — vi hade avpassat vår vandring så att vi skulle få se dem göra det klockan tolv — och begåvo oss därefter framåt mot Ludgate Hill och St Pauls kyrkogård. Då vi kommo i närheten av det förstnämnda stället, märkte jag att min tant betydligt påskyndade sin gäng och såg
