— 453 —
och jag är tvungen att respektera mr Jorkins' åsikter. Kort sagt, mr Jorkins anser tusen pund vara alltför litet.»
»Jag förmodar, sir», sade jag, ännu alltjämt benägen att bespara min tant flera utgifter än nödvändigt vore, »att det inte är sed här, ifall ett inskrivet biträde visar sig särdeles brukbart och sätter sig fullkomligt in i sitt yrke» — jag kunde icke låta bli att rodna, till den grad lät detta som självberöm — »jag förmodar att det inte är brukligt att under de första åren av hans lärotid giva honom någon…»
Mr Spenlow lyfte härvid med en stark ansträngning sitt huvud så pass högt ur halsduken, att han kunde skaka det och svarade, i det han så att säga ifyllde ordet »lön»:
»Nej, det är det inte. Jag vill inte säga huru benägen jag möjligen kunde vara att själv fästa avseende vid en dylik punkt, mr Copperfield, ifall jag hade fria händer, men mr Jorkins är obeveklig.»
Jag kände mig helt ängslig vid tanken på den där förfärlige Jorkins, men upptäckte senare, att han var en from och beskedlig karl av ett något trögt lynne, vars plats inom firman var att hålla sig i bakgrunden och ständigt låta sig skildras såsom den mest styvsinta och obarmhärtiga av alla människor. Om en skrivare önskade få sin avlöning höjd, ville mr Jorkins aldrig lyssna till ett sådant förslag. Om en klient dröjde med att betala sin kostnadsräkning, var mr Jorkins fast besluten att den genast skulle betalas, och huru smärtsamma dessa saker än kunde vara (och ständigt voro) för mr Spenlows känslor, yrkade mr Jorkins alltid på sin rätt. Den gode ängeln Spenlows hjärta och hand skulle ständigt ha varit öppna, så framt icke den återhållande demonen Jorkins hade varit. Med åren tror jag mig ha gjort den erfarenhet, att åtskilliga andra firmor göra affärer enligt Spenlow och Jorkinsprincipen.
Det blev avgjort att jag skulle börja min prövomånad då jag själv ville och att min tant icke behövde
