Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/458

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 454 —

stanna i staden eller återvända vid månadens slut, eftersom det kontrakt, för vilket jag skulle göras till föremål, lätteligen kunde hemsändas till henne till påskrift. Då vi hade kommit så långt, erbjöd sig mr Spenlow att genast taga mig med in i rätten och visa mig hur det såg ut där, och som jag hade god lust att få veta detta, avlägsnade vi oss, kvarlämnande min tant, vilken, efter vad hon själv sade, icke skulle velat anförtro sig åt ett sådant ställe och, efter vad jag förmodar, betraktade alla domstolar såsom ett slags kruthus, vilka när som helst kunde springa i luften.

Mr Spenlow förde mig över en stenlagd gård, som bildades av några allvarliga tegelstensbyggnader, vilka jag, på grund av doktorernas namn på dörrarna, antog vara ämbetslokaler åt dessa lärda doktorer, om vilka Steerforth hade talat med mig, och in i ett stort, dystert rum på vänster hand, vilket föreföll mig icke olikt ett kapell. Den övre ändan av detta rum var medelst ett skrank avstängd från det övriga, och på sidorna av en upphöjd, hästskoformad plattform sutto där inne, på bekväma, gammalmodiga matsalsstolar, åtskilliga herrar i röda mantlar och grå peruker, vilka jag fann vara de ovannämnda doktorerna. Mitt i hästskons krökning satt, blinkande över en liten skrivpulpet, liknande pulpeten uppe i en predikstol, en gammal herre, vilken jag, om jag hade sett honom i ett fågelhus, med bestämdhet skulle ha tagit för en uggla, men som var ingen annan än domstolens lärde ordförande. I det inre av hästskon, men lägre än dessa, nästan i jämnhöjd med golvet, sutto vid ett långt, grönt bord åtskilliga andra herrar av mr Spenlows stånd, i likhet med honom klädda i svarta mantlar med vita pälsbräm. Deras halsdukar syntes mig i allmänhet vara styva och deras utseende stolt; men i det senare fallet märkte jag snart att jag hade gjort dem orätt, ty då två eller tre av dem skulle resa sig upp och besvara en fråga av den höge ordföranden, kunde man icke gärna se några mera fåraktiga fysionomier. Allmänheten, som representerades av en pojke med ytterhalsduk och en sluskigt gentil herre, som i