— 473 —
någonting annat än min vägledare, mitt stöd och min vän! Kära Agnes, är det inte orättvist och dig själv olikt att bedöma honom efter vad du såg av honom förliden afton?»
»Jag bedömer honom inte efter vad jag såg av honom förliden afton», svarade hon.
»Efter vad då?»
»Efter många saker, som i och för sig äro obetydligheter, men som, när de läggas tillsammans, inte synas mig vara det. Jag bedömer honom dels efter vad du berättat mig om honom, och dels efter din karaktär och det inflytande han utövar på dig.»
Det låg alltid något i hennes blygsamma röst, som tycktes röra en sträng inom mig, vilken endast och allenast stämde överens med detta ljud. Den var alltid allvarlig, men då den var mycket allvarlig, såsom nu, hade den någonting genomträngande, som helt och hållet kuvade mig. Jag satt och betraktade henne medan hon såg ned på sitt arbete. Jag tyckte mig ännu lyssna till henne, och Steerforths bild mörknade i denna ton, trots all min tillgivenhet för honom.
»Det är mycket djärvt av mig», sade Ågnes, »som levat så ensam och endast kan känna så föga av världen, att med en sådan säkerhet giva dig råd eller ens att hysa en så bestämd åsikt. Men jag vet varifrån den härleder sig, Trotwood — från det trogna minnet av att vi vuxit upp tillsammans, och från mitt uppriktiga deltagande i allt vad som rör dig. Det är detta som gör mig djärv. Jag är viss om att vad jag säger, är sant. Jag är fullt förvissad därom. Jag känner mig som om det vore en annan som talade till dig, och inte jag själv, då jag varnar dig för att du fått en farlig vän.»
Åter såg jag på henne, åter lyssnade jag till hennes röst sedan hon hade slutat att tala, och åter förmörkades hans bild, ehuru den var fastvuxen vid mitt hjärta.
»Jag är inte så oförståndig», sade Agnes efter en kort tystnad och med sin vanliga ton, »att jag väntar att du ska eller kan genast ändra en känsla, som blivit en övertygelse hos dig, och minst av allt en känsla, som
