— 474 —
har sin rot i ditt tillitsfulla sinne. Det bör du göra först efter mogen överläggning. Jag ber dig endast, Trotwood, ifall du någonsin tänker på mig — jag menar», tillade hon med ett leende, ty jag ämnade avbryta henne, och hon visste ganska väl varför — »jag menar varje gång du tänker på mig — att komma ihåg vad jag har sagt. Och förlåter du mig nu allt detta?»
»Jag förlåter dig, Agnes», svarade jag, »då du låter Steerforth vederfaras rättvisa och håller lika mycket av honom som jag gör.»
»Inte förr?» frågade Agnes.
Jag såg ett moln draga sig över hennes ansikte, då jag nämnde honom, men hon besvarade mitt leende, och vi blevo åter lika otvungna i vår ömsesidiga förtrolighet som i forna dagar.
»Och när, Agnes», frågade jag, »ska du väl förlåta mig den där kvällen?»
»När jag tänker på den», svarade hon.
Därmed skulle hon velat avbryta detta ämne, men jag var alltför mycket uppfylld därav för att kunna tillåta det och ville nödvändigt berätta henne hur det hade gått till att jag så där hade nedsatt mig själv, och i vilken kedja av omständigheter teatern hade blivit den sista länken. Det var mig en stor lättnad att göra detta och att utbreda mig över vad jag var skyldig Steerforth för hans omsorg om mig, då jag icke längre kunde reda mig själv.
»Du får inte glömma», sade Agnes, i det hon lugnt gav samtalet en annan vändning, då jag slutat, »att du alltid måste berätta mig inte endast när du råkar i någon förlägenhet, utan även när du blir förälskad. Vem har avlöst miss Larkins, Trotwood?»
»Ingen, Agnes.»
»Jo, Trotwood», sade Agnes leende och hotade med fingret.
»Nej, Agnes, det försäkrar jag dig. Det är visserligen en dam i mrs Steerforths hus, som har ett mycket gott huvud och som jag tycker om att tala med — men jag beundrar henne inte.»
