— 475 —
Agnes skrattade åter åt sitt skarpsinne och sade, att om jag ville vara uppriktig mot henne och giva henne mitt fulla förtroende, skulle hon föra en liten anteckningsbok över mina häftiga kärleksattacker, med noggrant iakttagande av datum då var och en började, av tiden för dess varaktighet och dess slut, som tabellen över konungarnas och drottningarnas regeringstid i Englands historia. Därefter frågade hon mig om jag hade sett Uriah.
»Uriah Heep?» utbrast jag. »Nej. Är han i London?»
»Han kommer varje dag på kontoret här nere», svarade Agnes, »och har varit i London åtta dagar längre än jag. Jag fruktar, Trotwood, att han är här i obehagliga affärer.»
»I någon affär som gör dig orolig, Agnes, kan jag märka», yttrade jag. »Vad kan det vara?»
Agnes lade ifrån sig sitt arbete och svarade, i det hon knäppte ihop händerna och såg på mig med sina vackra, milda ögon:
»Jag tror att han är på väg att bli kompanjon med pappa.»
»Huru! Uriah? Den gemena, krypande varelsen skulle slingra sig så högt upp!» utbrast jag förtrytsamt. »Har du då inte gjort några invändningar mot det, Agnes? Betänk vilket besynnerligt kompanjonskap det antagligen skulle bli. Du måste tala rent språk. Du får inte tillåta att din far tager ett så vanvettigt steg. Du måste förebygga det medan det ännu är tid.»
Agnes, som ännu alltjämt säg på mig, skakade på huvudet medan jag talade, med ett svagt leende åt min värme och svarade därefter:
»Du kommer väl ihåg vårt sista samtal om pappa? Det var inte långt därefter — inte mer än två eller tre dagar — som han gav mig den första vinken om det jag nu berättar dig. Det var sorgligt att se honom strida mellan sin önskan att framställa det för mig såsom en sak beroende av hans eget fria val och omöjligheten att dölja att han var tvungen därtill. Jag kände mig så bedrövad.»
