— 476 —
»Tvungen, Agnes! Vem kan väl tvinga honom till det?»
»Uriah», svarade hon efter ett ögonblicks tvekan, »har gjort sig oumbärlig för pappa. Han är slug och vaksam. Han har lurat ut pappas svagheter, underblåst dem och använt dem till sin nytta, till dess — för att med ett ord säga allt vad jag menar, Trotwood — till dess pappa blivit rädd för honom.»
Det fanns mera, som hon kunde ha sagt, mera, som hon visste eller åtminstone misstänkte, det såg jag tydligt. Jag ville icke göra henne ännu mera nedslagen genom att fråga henne vad det var, ty jag visste att hon dolde det för att skona sin far. Jag var övertygad att det länge hade gått så, ja, vid minsta eftertanke måste jag inse, att det länge måste ha gått så. Jag teg.
»Hans välde över pappa», fortfor Agnes, »är mycket stort. Han låtsar ödmjukhet och tacksamhet — och kanske att han verkligen hyser en sådan känsla; jag vill åtminstone hoppas det — men hans ställning är en sådan som visar att han har makt, och jag fruktar att han missbrukar denna sin makt.»
Jag sade att han var en hund, vilket i detta ögonblick var mig en stor tillfredsställelse.
»Vid den tid, jag talar om, då pappa meddelade sig med mig», fortfor Agnes, »hade han sagt till pappa, att han ämnade flytta; det gjorde honom visserligen mycket ont och han ville ogärna lämna sin plats, men att han nu hade fått bättre utsikter. Pappa var då mycket nedslagen och mera nedtryckt av sorg än varken du eller jag någonsin förut hade sett honom, men han tycktes bli upplivad av tanken på detta kompanjonskap, ehuru det på samma gång tycktes såra och förödmjuka honom.»
»Och hur mottog du denna underrättelse, Agnes?»
»Jag gjorde, Trotwood», svarade hon, »vad jag hoppas vara rätt. Övertygad om att det för pappas skull var nödvändigt att göra denna uppoffring, besvor jag honom att göra den. Jag sade, att det skulle lätta hans bördor — jag hoppas att det även ska göra det! — och
