— 497 —
om året av min tant, utom hyressumman och åtskilliga småsummor till andra utgifter. Mina rum voro hyrda för minst tolv månader, och ehuru jag fann dem dystra om aftonen och aftnarna voro långa, förstod jag likväl att hålla mig vid tämligen jämnt, ehuru icke synnerligt glatt mod och trösta mig med kaffe, vilken dryck jag, då jag ser tillbaka på denna tid, tycker mig ha druckit kanntals. Vid denna tid gjorde jag även tre upptäckter: för det första, att mrs Crupp var martyr för en sällsam åkomma, som hon kallade »passmer», vilken vanligen åtföljdes av en inflammatorisk rodnad i näsan och alltjämt behövde behandlas med pepparmyntlikör; för det andra, att någonting egendomligt i luften inne i mitt skafferi kom konjaksbuteljerna att springa, och för det tredje, att jag var ensam i världen och särdeles fallen för att föreviga denna omständighet uti fragment av engelsk versbyggnad.
Den dag, då jag blev inskriven, firades icke på något annat sätt än att jag trakterade kontorspersonalen med smörgåsar och sherry och på aftonen gick ensam på teatern. Jag gick för att se »Främlingen», ett stycke som särskilt passade för Doctors’ Commons, och blev till den grad uttråkad, att jag knappast kände igen mig då jag vid hemkomsten såg mig i spegeln. Mr Spenlow yttrade vid detta tillfälle, sedan vår affär hade blivit uppgjord, att det skulle ha varit honom ett nöje att få se mig hemma i hans hus i Norwood för att fira vår förbindelse, så framt icke hans hushåll hade varit i en viss oordning i anledning av att han väntade sin dotter tillbaka från Paris, där hennes uppfostran hade blivit avslutad, men han tillade, att då hon kom hem, hoppades han att ha det nöjet att få se mig som gäst. Jag visste att han var änkling med en enda dotter och uttryckte min tacksamhet.
Mr Spenlow höll ord. Ett par veckor senare påminde han mig om mitt löfte och sade, att om jag ville göra honom det nöjet att komma följande lördag och stanna till måndagen, skulle det vara honom särdeles kärt. Jag svarade naturligtvis, att jag gärna ville göra honom det
32. — David Copperfield. I.
