— 498 —
nöjet, och han skulle ledsaga mig dit ned i sin vagn och så tillbaka igen.
Då dagen kom, blev till och med min nattsäck betraktad med vördnad av de avlönade biträdena, för vilka huset i Norwood var en helig mystär. En av dem berättade mig, att han hade hört, att mr Spenlow icke åt på annat än silver och kinesiskt porslin, och en annan gav en vink om att champagne fanns ständigt på fat, alldeles som vanligt svagdricka. Den gamle skrivaren med peruken, vilkens namn var Tiffey, hade åtskilliga gånger varit därnere i affärer och hade varje gång kommit så långt som till frukostrummet, vilket han beskrev såsom det präktigaste gemak man kunde tänka sig och sade, att han hade druckit en brun ostindisk sherry, som var av en så utmärkt kvalitet, att det vattnades honom i munnen bara han tänkte på den.
Vi förehade denna dag i konsistorialrätten ett uppskjutet mål rörande exkommunicering av en bagare, som på en sockenstämma hade vägrat att betala gatuläggningsavgift, och som vittnesmålen enligt en uträkning, som jag gjorde, voro precis dubbelt så långa som Robinson Crusoe, drog det tämligen långt ut på. dagen innan vi slutade. Vi fingo honom emellertid exkommunicerad på sex veckor och dömd till en otalig mängd omkostnader, och därefter gjorde bagarens proctor, domaren och båda parternas advokater en lusttur tillsammans ut på landet, och mr Spenlow och jag foro av i den förres kalesch.
Kaleschen var ett elegant åkdon, och hästarna kråmade sig och lyfte upp sina ben, som om de känt att de tillhörde Doctors’ Commons. Inom nämnda verk rådde nämligen stor tävlan i allt som kunde väcka uppseende, varför även en hel hop eleganta ekipage förekommo därstädes, ehuru jag för min del trodde och alltid skall tro, att den artikel, som tävlan framför allt gällde, var stärkelse, vilket proctorerna begagnade i så stor kvantitet, som människonaturen möjligen kan uthärda.
Vi voro i en mycket behaglig stämning under nedfärden, och mr Spenlow gav mig några vinkar rörande
