— 520 —
»Ja, visst är det mitt allvar, Copperfield», svarade Traddles. »Det var mycket ledsamt, men han kunde rakt inte tåla mig. Han sade att jag inte var vad han hade hoppats, och så gifte han sig med sin hushållerska.»
»Och vad gjorde du då?»
»Egentligen ingenting», sade Traddles. »Jag bodde hos dem och väntade på att få någon anställning, men så slog gikten olyckligtvis upp i magen på honom, och så dog han; änkan gifte om sig med en ung man, och jag blev oförsörjd.»
»Fick du ingenting alls, Traddles?»
»Jo, bevars, visst fick jag det», svarade Traddles. »Jag fick femtio pund. Men som jag inte hade blivit uppfostrad för något visst yrke, visste jag till en början rakt inte vad jag skulle taga mig till. Emellertid började jag, med tillhjälp av sonen till en jurist, som hade varit i Salem House — Yawler, han med krokiga näsan. Kommer du ihåg honom?»
»Nej, han måtte inte ha varit där på min tid; alla näsorna voro raka den tiden.»
»Nå ja, det är detsamma», sade Traddles. »Jag började med hans tillhjälp renskriva juridiska handlingar. Det inbragte just inte så mycket, och så började jag sätta upp inlagor och göra utdrag ur handlingar och allt det där. Ty du ska veta att jag kan arbeta som en hel karl och lärt mig att göra min flit i sådana där saker. Nå väl, det där förde mig på den tanken att själv börja studera juridik, och så sprang resten av de femtio punden. Yawler rekommenderade mig emellertid åt ett par kontor — mr Waterbrooks var det ena — och så fick jag rätt mycket arbete. Dessutom var jag nog lycklig att bli bekant med en förläggare, som höll på att ge ut en encyklopedi och som givit mig en hel hop arbete, och jag håller just nu» (här kastade han en blick på sitt bord) »på att arbeta åt honom. Jag är inte så dum i att kompilera och sammandraga, Copperfield», sade Traddles med samma uttryck av glad förtröstan i allting; »men jag har ingen uppfinningsgåva — inte den allra ringaste. Jag tror knappast
