— 521 —
att det någonsin funnits en ung man med mindre originalitet än jag.»
Som Traddles tycktes vänta att jag skulle medgiva detta såsom något som föll av sig självt, nickade jag, och därefter fortfor han med samma livliga tålamod — jag kan icke hitta på något bättre uttryck — som förut.
»På detta sätt lyckades det mig, genom att leva mycket sparsamt, att så småningom skrapa ihop de hundra punden i inskrivningsavgift», sade Traddles, »och nu äro de gudskelov betalda — ehuru det var — ehuru det verkligen var ett svårt tag», och därmed grinade han illa igen, som om en ny tand hade ryckts ut på honom. »Jag lever ännu av det slags arbete jag talat om, men hoppas att med det snaraste få anställning i en tidning, och då är min lycka så gott som gjord. Men du, Copperfield, är densamme som du alltid varit, med samma hyggliga utseende, och det är mig ett sådant nöje att se dig, att jag inte vill dölja någonting för dig. Därför vill jag också tala om för dig att jag är förlovad.»
Förlovad! O, Dora!
»Hon är dotter till en hjälppräst i Devonshire», sade Traddles, »och har nio syskon. Ja», sade han, då han såg mig ofrivilligt kasta en blick på utsikten på bläckhornet, »det där är kyrkan! Om man viker av ur porten här till vänster», här förde han fingret utåt skrivtyget, »så ligger huset här, där jag nu håller pennan; således, som du ser, alldeles mitt emot kyrkan.»
Jag kunde icke förrän längre fram fullt sätta mig in i den innerliga förnöjelse, varmed han inlät sig i dessa detaljer, ty för ögonblicket gjorde mina själviska tankar en planritning av mr Spenlows hus och trädgård.
»Hon är en så söt och snäll flicka!» sade Traddles, litet äldre än jag, men den allra sötaste och snällaste flicka! Jag talade ju om för dig att jag skulle resa från staden? Jag har varit där nere, Jag gick dit ned och tillbaka igen och hade utomordentligt glada och lyckliga dagar. Jag förmodar att vår förlovning kommer att räcka tämligen länge, men vår lösen är: ’Vänta och hoppas!’ Vi säga så alltid. ’Vänta och hoppas!’ säga vi alltid. Och
