— 524 —
möjligt? Har jag det nöjet att återse Copperfield?» och så skakade han mina båda händer med den livligaste värme.
»Herre Gud, mr Traddles!» sade mr Micawber. »Att tänka sig att jag skulle finna er vara en bekant till min ungdomsvän, min följeslagare från forna tider!… Min söta vän!» ropade han över balustraden ned till mrs Micawber, medan Traddles icke utan skäl såg helt förvånad ut vid denna beskrivning av mig. »Det är en herre här uppe hos mr Traddles, som önskar få det nöjet att bli presenterad för dig, min ängel!»
Mr Micawber kom genast in igen och skakade ännu en gång mina händer.
»Och hur står det till med vår gode vän, doktorn, Copperfield?» frågade mr Micawber. »Och vänkretsen i Canterbury?»
»Jag har endast de bästa underrättelser om dem», svarade jag.
»Det fröjdar mig på det högsta att höra», sade mr Micawber. »Det var i Canterbury vi senast träffades — i skuggan, kan jag bildligen säga, av denna av Chaucer förevigade religiösa byggnad, som fordom var en tillflyktsort för pilgrimer från de mest avlägsna vrår av — kort sagt», slöt mr Micawber, »i den omedelbara närheten av domkyrkan.»
Jag svarade att så var. Mr Micawber fortfor att tala så fort han förmådde, men, efter vad det förekom mig, likväl icke utan att röja vissa tecken till förlägenhet i sitt ansikte över att han hörde åtskilliga ljud i rummet bredvid, som om mrs Micawber tvättade sina händer och hastigt öppnade och tillslöt lådor, som gingo tämligen trögt och ostadigt.
»Ni finner oss, Copperfield», sade mr Micawber, med ett öga på Traddles, »för ögonblicket inrättade på vad man skulle kunna kalla en ringa och anspråkslös fot, men som ni vet, har jag under loppet av min levnadsbana övervunnit svårigheter och överstigit hinder. Ni är inte obekant med den omständigheten, att det funnits perio-
