der i mitt liv, då det varit nödvändigt för mig att göra ett litet uppehåll, till dess vissa väntade händelser skulle låta höra av sig; då det varit nödvändigt för mig att taga ett steg tillbaka, innan jag gjorde vad jag hoppas kunna utan förmätenhet kalla — ett språng. Det närvarande ögonblicket är ett av dessa viktiga skeden i en människas liv. Ni finner mig ha tagit ett steg tillbaka till ett språng, och jag har alla anledningar att tro, att ett kraftigt språng snart ska bli resultatet.»
Medan jag gav tillkänna min övertygelse därom, trädde mrs Micawber in, litet mera pjaskig än vanligt, åtminstone såg det så ut för mina nu ovana ögon, men likväl i viss mån förberedd för sällskapslivet och utstyrd i ett par bruna handskar.
»Min bästa vän», sade mr Micawber, i det han förde henne fram till mig, »här är en herre vid namn Copperfield, som önskar att förnya sin bekantskap med dig.»
Efter vad följderna visade, hade det varit bättre, om han hade meddelat denna nyhet litet försiktigare, ty mrs Micawber, som befann sig i ett något ömtåligt hälsotillstånd, blev alldeles överväldigad och så illamående, att mr Micawber i häpenheten såg sig tvungen att skynda ut till vattentunnan på bakgården och hämta en skål vatten för att därmed bada hennes panna. Hon kvicknade emellertid snart vid igen och var verkligen glad över att se mig. Vi språkade allesammans en halvtimme med varandra, och jag frågade henne om tvillingarna, vilka, efter vad hon sade, nu hade vuxit upp till »ena stora baddare» och angående master och miss Micawber, vilka hon beskrev såsom »riktiga jättar», ehuru de för tillfället icke blevo förevisade.
Mr Micawber var mycket ivrig att jag skulle stanna till middagen, och jag skulle själv icke heller haft något däremot, om jag icke hade trott mig i mrs Micawbers ögon läsa förlägenheten och en viss beräkning i fråga om kvantiteten av det kalla köttet. Jag föregav därför en annan bjudning, och då jag såg att mrs Micawber genast blev lättare om hjärtat, motstod jag alla ytterligare övertalningsförsök.
