― 69 ―
Murdstone, då hon var vid dåligt lynne (i detta avseende var hon icke fast), föra handen till sin pirat, som om hon ville taga fram nycklarna och erbjuda dem åt min mor, utan att denna blev förskräckligt uppskrämd.
Den mörka anstrykningen i det Murdstoneska blodet förmörkade den Murdstoneska religiositeten, som var sträng och butter. Jag har sedan tänkt, att denna egendomlighet var en nödvändig följd av mr Murdstones fasthet, som icke tillät någon att slippa undan tyngden av det strängaste straff han kunde finna skäl att pålägga. Vare därmed huru som helst, så erinrar jag mig väl de förfärliga ansikten, varmed vi plägade gå till kyrkan samt dennas förändrade utseende. Åter kommer den förskräckliga söndagen, och jag går först in i den gamla bänken, liksom en bevakad fånge, som föres till tvångsarbete. Åter följer miss Murdstone, klädd i en svart sammetsklänning, som ser ut som om den vore gjord av ett bårtäcke, efter mig i hälarna, så kommer min mor och så hennes man. Nu är Peggotty icke längre med, såsom i forna dagar. Åter lyssnar jag till huru miss Murdstone läser bönerna halvhögt efter prästen och med grym glädje lägger vikt på alla de hotande orden. Åter ser jag hennes svarta ögon rulla omkring i kyrkan, då hon säger »fattiga, syndiga människor», som om hon läxade upp hela församlingen. Åter uppfångar jag en och annan enstaka glimt av min mor, som med en viss bävan rör sina läppar mellan dessa två, vilka båda mumla henne i vardera örat likt en sakta åska. Åter frågar jag mig själv med en plötslig fruktan, om det är antagligt att vår goda gamla präst kan ha orätt och mr och miss Murdstone rätt, om alla himlens änglar kunna vara straffande änglar. Åter knuffar miss Murdstone, varje gång jag rör ett finger eller en muskel i mitt ansikte, till mig med sin bönbok, så att det värker i min sida.
Ja, och när vi gå hem, märker jag åter huru några av grannarna se på min mor och mig och viska till varandra. Åter följer jag, medan de tre gå arm i arm och jag traskar ensam efter, några av dessa blickar och
