― 89 ―
vanan beror allting. Jag tror inte att det ska skada mig, om jag lutar huvudet tillbaka och sväljer det hastigt. Ska jag?»
Jag svarade, att han gjorde mig en stor tjänst genom att dricka ur det, ifall han trodde att han kunde göra det utan skada, men i annat fall finge han för ingen del göra det. Då han lutade huvudet tillbaka och sväljde det hastigt, tillstår jag, att jag kände en förfärlig ängslam att jag skulle få se honom dela öde med den hädangångne mr Topsawyer och falla död ned på golvet. Men det skadade honom icke. Tvärtom föreföll det mig som om han blev ännu piggare därav.
»Vad är det ni har där?» sade han och stack en gaffel i min kotlett. »Det måtte väl aldrig vara kotletter?»
»Jo, det är det.»
»Nå, men så eget!» utbrast han. »Jag visste inte att det var kotletter. En kotlett är just det allra bästa medlet mot de skadliga verkningarna av ölet! Var det inte tur?»
Därpå tog han en kotlett vid benet i den ena handen och en potatis i den andra och åt till min stora förnöjelse med särdeles god aptit. Därpå tog han sig ännu en kotlett och ännu en potatis och så ännu en kotlett och en potatis. Då vi hade slutat, bar han fram en pudding, och då han hade satt den framför mig, tycktes han för ett ögonblick försjunka i tankar.
»Hur är pastejen?» sade han och ryckte åter upp sig ur sina grubblerier.
»Det är en pudding», var mitt svar.
»Pudding!» utbrast han. »Ja, min själ är det inte! Huru!» sade han och tog den i närmare betraktande. »Det måtte väl aldrig vara en äggpudding?»
»Jo, det är det.»
»Ja, sannerligen är det inte äggpudding!» sade han, i det han tog för sig med en matsked. »Just min favoritpudding. Är inte det tur? Grip sig an nu, lilla herrn, och låt oss se vem som får mest.»
Kyparen fick onekligen mest. Han uppmanade mig mer än en gång att gripa mig an och vinna, men i be-
