― 90 ―
traktande av hans matsked mot min tesked, hans snabbhet mot min snabbhet och hans matlust mot min matlust kom jag redan vid första munsbiten långt bakefter och hade ingen utsikt att vinna på honom. Jag tror icke att jag någonsin sett någon njuta av en pudding så mycket som han, och då alltsammans var förtärt, skrattade han, som om hans njutning ännu fortfor.
Då jag nu fann honom så vänlig och umgängsam, var det som jag bad om papperet, bläcket och pennan för att skriva till Pegogotty. Han icke blott skaffade dem genast, utan var på samma gång nog god att stå och titta över min axel medan jag skrev. När jag hade slutat, frågade han mig var jag skulle gå i skola.
Jag sade: »I närheten av London», vilket var allt vad jag visste.
»Å, bevare mig!» sade han och skakade på huvudet. »Det är precis samma skola, där de krossade gossens revben — två revben — och en liten gosse var det. Jag tror att han var — låt mig se — huru gammal är ni vid pass?»
Jag sade honom att jag var mellan åtta och nio år.
»Just precis hans ålder», svarade han. »Han var åtta och ett halvt år, då de krossade det ena revbenet på honom och åtta år och åtta månader, då de krossade det andra och gjorde kål på honom.»
Jag kunde icke dölja för mig själv eller för kyparen, att detta var en obehaglig upptäckt samt frågade huru det hade gått till. Hans svar var just icke mycket uppmuntrande, ty det innehöll endast två hemska ord:
»Genom smörj!»
Ljudet av konduktörens horn ute på gården åstadkom nu ett lämpligt avbrott, som fick mig upp på benen och att tveksamt fråga, med en blandning av stolthet och förlägenhet över att ha en börs (vilken jag tog upp ur min ficka), om det var någonting att betala.
»Det är ett ark postpapper», svarade kyparen. »Har ni någonsin köpt ett ark postpapper?»
Jag kunde icke erinra mig att jag någonsin hade gjort det.
