― 91 ―
»Det är dyrt», sade han, »i anledning av tullen. Tre pence. På det sättet beskattas man här i landet. Annars är det ingenting utom drickspengarna. Bry er inte om bläcket, den förlusten tar jag på mig.»
»Vad ska ni — vad ska' jag — huru mycket är det att — huru mycket ska man ge i drickspengar åt kyparn?» frågade jag stammande och rodnande.
»Om jag inte hade familj, och om min familj inte hade kopporna», sade kyparen, »så skulle jag ta sex pence. Om jag inte hade en ålderstigen far och en älskad syster att understödja —» här syntes kyparen häftigt upprörd, »skulle jag inte begära ett öre. Om jag hade en god plats och behandlades väl här, skulle jag be att själv få ge litet i stället för att ta emot någonting. Men jag lever av gamla kvarlevor — och sover på stenkolen —» här brast kyparn i tårar.
Jag kände stort deltagande för hans sorger och bekymmer och insåg att en erkänsla av mindre än nio pence skulle vara en ren brutalitet och hårdhjärtenhet. Jag gav honom därföre den ena av mina blanka silvershillingar, vilken han mottog mycket ödmjukt och vördnadsfullt och strax därpå kastade upp i luften med sin tumme för att pröva om den var äkta.
Då jag hjälptes bakpå diligensen, var det en smula obehagligt för mig att märka, att man trodde att jag hade ätit upp all maten utan någon hjälp. Detta upptäckte jag genom att höra kvinnan i fönstret säga till konduktören: »Akta väl den där gossen, George, annars spricker han!» och genom att se husets pigor komma ut och se på mig och fnissa åt mig som åt ett ungt vidunder. Min olycklige vän kyparen, som nu hade helt och hållet återfått sitt goda lynne, tycktes icke låta förbrylla sig av detta, utan deltog helt obesvärat i den allmänna förvåningen. Om jag hyste någon misstanke mot honom, så tror jag att denna omständighet till hälften väckte den, men jag är benägen att antaga, att jag med ett barns naiva tillit och ett barns naturliga förtroende till äldre folk (egenskaper, vilka jag vill hoppas att inga barn skola utbyta mot en för tidig världs-
