― 92 ―
klokhet), icke ens då hyste något verkligt misstroende till honom.
Jag måste emellertid medgiva, att det föreföll mig tämligen hårt att oförskyllt bliva ett föremål för kuskens och konduktörens kvickheter, såsom att diligensen gick så tungt baktill, därför att jag satt där, och att det hade varit vida lämpligare, om jag hade färdats på en forvagn. Då historien om min förmenta glupskhet spred sig bland passagerarna, som sutto utanpå, började de även att skämta på min bekostnad och frågade mig om det skulle betalas för mig i skolan lika mycket som för två eller tre andra gossar, om någon särskild överenskommelse hade gjorts i avseende på mig, eller om de vanliga villkoren skulle gälla. Men det värsta av alltsammans var, att jag visste, att jag skulle skämmas att äta något, då tillfälle därtill kom, och att jag efter en tämligen lätt middag skulle komma att svälta hela kvällen, ty i min brådska hade jag glömt mina bakelser i värdshuset. Då vi stannade för att äta kvällsvard, hade jag icke mod att förtära något, ehuru jag hade stor lust därtill, utan blev sittande vid kaminen och sade, att jag icke var hungrig. Detta räddade mig likväl icke för ytterligare skämt; en hes herre med ett grovt ansikte, som nästan under hela tiden hade suttit och ätit ur sitt matsäcksskrin, undantagandes då han hade druckit ur en butelj, sade att jag var lik boaormen, som förtär så mycket i ett mål att han har nog därav för en längre tid, varefter han serverade sig med en väldig portion oxkött.
Vi hade lämnat Yarmouth klockan tre på eftermiddagen och skulle vara i London klockan åtta den följande morgonen. Det var midsommarväder och en mycket angenäm afton. Då vi kommo genom en by, föreställde jag mig huru husen sågo ut invändigt och vad invånarna företogo sig, och då pojkarna kommo springande efter oss och hoppade upp bakpå och åkte ett litet stycke, undrade jag om deras föräldrar levde och om de voro lyckliga i hemmet. Jag hade således tillräckligt att tänka på, utom att jag ständigt funderade över vad
