― 93 ―
det var för ett ställe jag skulle komma till — vilket jag tänkte på med en viss bävan. Stundom inskränkte jag mig till att på ett förvirrat, dunkelt sätt söka erinra mig huru jag hade varit till mods och vad för slags gosse jag hade varit innan jag bet mr Murdstone, något som jag likväl icke kunde få klart för mig, emedan det föreföll mig som om detta hade skett i en mycket avlägsen forntid.
Natten var icke så behaglig som aftonen, ty det blev kallt, och som jag hade blivit placerad mellan två herrar (han med det stora, grova ansiktet och en annan) för att jag icke skulle falla ned från diligensen, blev jag nästan kvävd genom att de somnade och höllo mig formligen blockerad. Stundom klämde de mig så hårt, att jag icke kunde låta bli att ropa: »Aj! Ursäkta!» vilket de icke kunde tåla, emedan det väckte dem. Mittemot mig satt i en stor pälskappa ett äldre fruntimmer, som i mörkret mera liknade en höstack än ett fruntimmer, till den grad var hon påbyltad. Detta fruntimmer hade en korg med sig, och hon hade en lång stund icke vetat var hon skulle göra av den, till dess hon kom att tänka på att den kunde få rum under mig, emedan mina ben voro så korta. Den pinade och plågade mig så, att den gjorde mig rent av olycklig; men om jag det ringaste rörde på mig och kom ett glas, som låg i korgen, att klinga mot någonting annat (såsom det naturligtvis gjorde), stötte hon häftigt till mig med foten och sade: »Kan ni inte sitta stilla? Edra ben äro unga nog, skulle jag tro!»
Äntligen gick solen upp, och mina reskamraters sömn tycktes nu bliva lugnare. De obehag och lidanden, de hade utstått om natten och som hade givit sig luft i de förfärligaste gäspningar och snarkningar, äro rent av ofattliga. Då solen kom högre upp på himmelen, blev deras sömn lättare. Jag kan erinra mig, att jag blev mycket förundrad över att de alla låtsade som om de alls icke hade sovit, utan avvisade en sådan beskyllning med synnerlig harm och förtrytelse. Samma förundran känner jag ännu i dag, emedan jag ständigt
