― 94 ―
märkt, att av alla mänskliga svagheter är den att sova i en diligens, den som vår natur är minst benägen att medgiva, utan att jag kan fatta anledningen därtill.
Jag behöver icke stanna här för att berätta vilken häpnadsväckande plats London var för mig, då jag såg det på avstånd, och hur jag trodde, att alla mina favorithjältars äventyr oupphörligt upprepades där, eller huru jag bildade mig en dunkel föreställning om att det måste vara mera fullt av under och uselhet än alla andra städer i världen. Vi närmade oss det så småningom och kommo i sinom tid fram till det värdshus i Whitechapeldistriktet, dit vi voro destinerade. Jag har glömt, om det var »Blå Tjuren» eller »Blå Vildgalten», men jag vet att det var någonting blått, och att dess bild var målad på diligensen.
Konduktören fäste sina ögon på mig, i det han steg ned, och sade i dörren till biljettkontoret:
»Finns här någon som ska hämta en ung gosse, som är antecknad under namn av Murdstone från Blunderstone i Suffolk och som ska stanna här till dess han blir avhämtad?»
Ingen svarade.
»Var god och försök med Copperfield, sir», sade jag och såg tröstlöst framför mig.
»Finns här någon som ska hämta en ung gosse, som är antecknad under namn av Murdstone från Blunderstone i Suffolk, men som kännes vid namnet Copperfield, och som ska stanna här till dess han blir avhämtad?» sade konduktören. »Nå, finns det någon?»
Nej. Det fanns ingen. Jag såg mig oroligt omkring, men frågan gjorde icke något intryck på de närvarande, med undantag av en enögd karl i damasker, som menade att de gjorde klokast uti att sätta ett mässingshalsband kring halsen på mig och binda fast mig i stallet.
En trappa sattes upp mot vagnen, och jag steg ned efter fruntimret, som liknade en höstack, ty jag vågade icke röra mig förr än hennes korg hade blivit flyttad. Under tiden hade passagerarna lämnat diligensen, res-
