fördjupa sig i saken och noga redogöra för allting och underkasta sig mycken möda med alla enskildheter, det tillkommer den ursprunglige historieskrivaren. 31 Men den som vill utföra en bearbetning, han bör hava lov att sträva efter korthet i uttryckssättet, och samtidigt slippa att lämna en uttömmande skildring av händelserna.
32 Härmed må vi då begynna vår framställning, sedan vi till det först sagda hava tillfogat allenast detta. Det vore ju dåraktigt att komma med ett mångordigt företal till berättelsen, men meddela själva berättelsen i kort sammandrag.
1.2Mack. 1:19. /2. Bar. 6:4f. /4. 5Mos. 34:1f. /7.Sak. 8:7f. 10:6f. 8.2Mos. 40:34f. 4Mos. 9:15f. 1Kon. 8:10f. 2Krön. 5:13f. 6:14f. Sak. 2:5. /9.1Kon. 8:62f. 2Krön. 7:4f. 10.3Mos. 9:24. 2Krön. 7:1. /11. 3 Mos. 10:16f. /12. 1 Kon. 8:66. 2Krön. 7:8f. /16.2Mack. 1:18. /17. 2Mos. 19:6. /18.5Mos. 30:1f. Jer. 29:14. 1Mack. 4:43. 2Mack. 1:29. 19.2Mack. 10:3. /21.2Mack. 3:24f., 33f. 5:2f. 10:29f. 11:8. 12:22. /27. Syr. 32:1.
3 KAPITLET.
1 Vid den tid då full frid och ro rådde i den heliga staden, och medan lagens föreskrifter ännu på bästa sätt togos i akt, tack vare översteprästen Onias' fromhet och hans avsky för vad orätt var, 2 förekom det att till och med konungarna bevisade den heliga platsen heder och förhärligade helgedomen genom de präktigaste skänker. 3 Ja, Seleukus, konungen i Asien, betalade av sina egna inkomster alla de kostnader som voro förbundna med offertjänsten.
4 Nu hände sig att en viss Simon, av Benjamins stam, som hade blivit satt till uppsyningsman vid helgedomen, blev oense med översteprästen angående uppsikten över torghandeln i staden. 5 Då han nu icke kunde driva sin vilja igenom mot Onias, begav han sig till Apollonius från Tarsus, vilken på den tiden var ståthållare i Celesyrien och Fenicien. 6 Och han omtalade för denne huru skattkammaren i Jerusalem var uppfylld av så övermåttan stora rikedomar, att penningarna för sin myckenhets skull icke kunde räknas; han framhöll ock att dessa vida överstego vad som behövdes för offren, och att konungen mycket väl skulle kunna få alltsammans i sitt våld. 7 När Apollonius sedan träffade samman med konungen, gav han denne meddelande om de skatter som han hade fått vetskap om. Konungen utsåg då sin kansler Heliodorus och sände honom åstad, med uppdrag att bortföra de nyss omtalade penningarna. 8 Heliodorus företog strax denna resa, under förevändning av att vilja besöka städerna i Celesyrien och Fenicien, men i verkligheten för att utföra konungens plan.
9 När han kom fram till Jerusalem, blev han där vänligt mottagen av översteprästen och folket i staden. Han underrättade nu denne om det meddelande som han hade fått, och förklarade varför han hade
